En jobbannons som andas employer branding

Något jag alltid tycker är intressant att läsa är jobbannonser. Inte så mycket för att hitta något till mig själv, utan mest för att se vad arbetsmarknaden efterfrågar just nu. Jag tycker också det är intressant att hitta exemplen som sticker ut, som talar till en på ett helt annat sätt än de vanliga varianterna, där arbetsgivaren tydligt jobbar med employer branding (som jag skrivit om tidigare här).

Jag har nog aldrig blivit gladare av en jobbannons än idag när jag ramlade över Pingdoms platsannons där de söker en bloggare.

De nämner i annonsen till exempel att de är "prylnördar och gillar shiny new things" och att man därför får välja dator och tillbehör själv. De publicerar också en bild på sin IT-kyl. Och förutom schyssta förmåner av mer vanlig karaktär bjuder de till exempel på fri Spotify Premium och 500 spänn i månaden till valfria magasin.

Jag hoppas jag ser fler jobbannonser i framtiden som vågar ange företagets eller organisationens karaktär på samma sätt, och som faktiskt spaltar upp personalförmånerna.

När svår sjukdom drabbar familjen

Jag har tänkt på det här blogginlägget säkert hundra gånger. Hur jag ska formulera det, vad jag ska säga. Det finns så mycket att säga samtidigt som det känns helt tomt i mitt huvud. Det går helt enkelt inte att beskriva hur det känns när svår sjukdom lamslår ens familj. Och det är inte första gången, tyvärr.

När jag var liten, bara tio år gammal, fick min mamma diagnosen cancer, och i ett halvår trodde vi att hon var dödssjuk. Hon fick till och med en dödsdom, att om operationen inte gick bra så hade hon inte mycket tid kvar. Under den här tiden tog min syster Monica och hennes pojkvän Micke hand om mig när mamma var i Umeå för att få cellgift och strålning, samt opereras. Efter operationen visade det sig att mamma blivit feldiagnosticerad, hon hade egentligen en godartad tumör. Cellgift, strålning mot njuren och en operation med kronisk smärta som följd blev resultatet av den felbedömningen. Men vi var ändå glada över resultatet - mamma fick ju leva vidare!

Nu är det dock cancer på riktigt. Min svåger Micke har drabbats av lekuemi (AML). De har två barn på tio och tolv år. Denna gång är det vi som får ta hand om dem. Det känns såklart fint att kunna ge tillbaka för den tid de ägnade sig åt mig när jag var liten. Men jag kan inte låta bli att undra varför så mycket djävulskap ska drabba en och samma familj. Mickes pappa dog av cancer, samma år som Monica och Micke träffades och samma år som vår mamma fick sin diagnos.

På senare tid har vi varit ganska fredade. Och just när jag kände mig som lugnast, att nu verkar allt ändå gå ganska bra, så händer det här. Sjukdom lägger sig som ett mörkt töcken över oss igen. Och det är svårt att inte bli bitter, arg och frustrerad. Vill gärna anklaga någon, men det finns ingen att anklaga.

Men samtidigt påminner jag mig själv om att mammas sjukdom förde oss närmare varandra. Det var tack vare den tiden som jag lärde känna Micke nästan som min egen bror. Och nu när Micke själv är sjuk så får jag en massa kvalitetstid med mina syskonbarn som jag troligen inte hade tagit mig tid till annars mitt i jobbsäsongen. Dumt nog, kan man tycka såhär i efterhand.

Joe och Tua 2011

Så mitt i all ledsamhet och frustration tänker jag på att jag snart ska upp i norr igen för att få träffa min syster och svåger, samt ta hand om världens skönaste barn, Joe och Tua. Då känns livet genast mycket ljusare.

 --------------------------------
Uppdatering:

26 februari 2013 somnade vår älskade Micke in. Han kämpade hårt mot leukemin, tog alla chanser han fick, krävde chanser han inte erbjöds. Jag har aldrig sett någon mer envis och positiv person än honom. Men till slut var det fyra sjukdomar samtidigt som drabbade honom, och det var för mycket även för en fighter som Micke. Det är med stor sorg och saknad som han lämnade oss som älskade honom, och inte minst hans två barn Joe och Tua och sin fru, min syster Monica.


Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål
Tappa inte bort denna riktning
Låt inte sorgen glömma sitt ärende
Sorgen är den djupaste äran som glädjen kan få

- Harry Martinsson

Webbhotell med kollektivavtal

UPPDATERAD 2015-02-06!

För ett fackförbund är det givet att alla leverantörer ska ha kollektivavtal, det vill säga tryggade arbetsvillkor för personalen i form av avtal med facket. Många företag påstår sig ha bra arbetsvillkor och förmåner, men utan att kollektivavtal kan de där bra förmånerna ryckas ifrån personalen vilken dag som helst företaget står inför dåliga finansiella resurser. I ett kollektivavtal är däremot villkor och förmåner avtalade flera år framöver, och kan inte avbrytas utan att facket får vidta åtgärder som att ta företaget till Arbetsdomstolen. I många fall är det tyvärr också så att företag som inte har kollektivavtal inte betalar in tjänstepension för personalen. Dessa går alltså miste om den viktiga delen i pensionstrekanten, oftast utan att veta om det. Alltså är det en stor skillnad för personalen mellan att ha kollektivavtal och inte. Personligen tycker jag att alla organisationer som vill ha leverantörer med bra arbetsvillkor ska se till att de har kollektivavtal.

När jag gav mig ut på jakten efter webbhotell med kollektivavtal tänkte jag mig först att det skulle bli en snårig skog att leta i. Men det visade sig bli ganska enkelt - jag kontaktade helt enkelt facket för att få hjälp. Visserligen har inte de mest välkända webbhotellen kollektivavtal tyvärr, men det finns åtminstone en mindre aktör som har det.

Webbhotellet Axentus har avtal med GS. Heja Axentus!

Tidigare hade Jämtport Webbhotell AB och Webbstugan i Hälsingland hängavtal med Unionen, men de har blivit uppköpta och de nya ägarna har inte fortsatt med kollektivavtalen.

Kanske finns det fler webbhotell med kollektivavtal, tipsa mig så bättrar jag på listan!

Employer branding

Jag förvånas lite av att kurslitteraturen jag läser nu, som ändå är från 2008-2009, inte tar upp begreppet employer branding – det vill säga varumärkesarbete ur ett arbetsgivarperspektiv. Det är ett begrepp som jag hör talas om ofta numera och som jag upplever får allt större betydelse. Jag tänker inte minst på Google som ses som en förebild med lokalt dagis, tvättmöjligheter på jobbet och gratis transport till jobbet. ”Alla vill jobba på Google” brukar det sägas.

Rita Mårtenson kommer in på ämnet när hon tar upp att företag och organisationer med gott anseende har lättare för att attrahera de bästa medarbetarna, får lägre personalomsättning och högre lojalitet, samt anställda som identifierar sig med företaget/organisationen. Hon skriver också att de anställda vill kunna känna stolthet över sin arbetsplats och känna att de har förtroendet att fatta beslut. Dessutom bemöter nöjda anställda kunderna/medlemmarna bättre.

Jag upplever att vissa företag och organisationer har tagit till sig employer branding-tänket, medan andra kör på i gamla vanliga spår men samtidigt grämer sig över varför de inte får tillräckligt bra sökande på platsannonser. Och att en del företag inför omoderna regler, som förbud mot Facebook-användande, utan tanke på att det kommer ge negativ effekt i media vilket försämrar varumärket, inte minst ur employer branding-synpunkt - vem vill jobba på en arbetsplats med en massa uråldriga regler?

Jag tror att employer branding kommer att bli allt viktigare för alla arbetsgivare, och att det inte bara handlar om fräcka platsannonser eller att kunna erbjuda kontorsplats i city. Jag tror det framför allt kommer att handla om att ha bra arbetsvillkor som är anpassade efter dagens behov. För trots hög arbetslöshet är det uppenbart att många företag och organisationer har svårt att hitta den personal de behöver. Då gäller det att ha något att komma med som sticker ut från mängden, typ som Googles fria luncher och 20 procent "lektid" (vilket för övrigt en kompis till mig har på sitt programmerarjobb här i Sverige - varje fredag får de göra vad de vill).

Informatör igår, kommunikatör imorgon?

Just nu pluggar jag medie- och kommunikationsvetenskap, och insåg att en del inlägg jag gör i kursen passar lika bra som blogginlägg. För jag vill gärna ha respons av er andra som jobbar inom branschen också!

Vad tror ni om kommunikationsjobbets framtid? Kommer informatörstiteln att bytas ut till kommunikatör?

Genomgående när jag läste både Jesper Falkheimers Medier och kommunikation och Larsåke Larssons Upplysning och propaganda kände jag inte riktigt igenom mig i tituleringen av kommunikationsjobbet. Både Falkheimer och Larsson kallar genomgående kommunikationsjobbet inom organisationer, offentlig sektor och privata företag för informatör, även om de tar upp andra titlar som redaktör, webmaster och presschef. I mitt yrkesliv har jag främst stött på titlar som kommunikatör, webbredaktör och pressekreterare (själv har jag titeln webbredaktör även om jag egentligen är mer av en kommunikatör i stort, inte bara inom webb). Det har dessutom blivit mer vanligt att webbredaktörsjobbet går mot att heta webbkommunikatör, eller till och med kommunikationsstrateg. Nu denna vecka söker Rikspolisstyrelsen till exempel en ”kommunikationsstrateg, webb, sociala medier”.

Som jag ser det så börjar titeln kommunikatör allt mer ta över, eftersom man vill betona att jobbet handlar mer om att kommunicera än att informera. Jag tror att sociala medier har påskyndat denna process, där det är så tydligt att kommunikation i form av dialog fungerar så mycket bättre än ”megafon-kommunikation” som det ofta kallas numera att bara trumma ut sina budskap.

Samtidigt kan det handla om en ängslighet i branschen, att man vill använda den titel som låter mest professionell och rätt i tiden.  Jag tänker här på den diskussion som finns huruvida informatör är en profession. 1991 kom Emanuelsson och Karlsson fram till att informatörsyrket inte kan betraktas som en profession eftersom det saknar autonomi och monopol. Å andra sidan menar Tjernström-Ottestig att diskussionen har svängt till att snarare handla om huruvida arbetet är utfört på ett professionellt sätt än om titeln är en profession.

Är det så att informatörstiteln håller på att förändras? Beror det på till exempel sociala mediers intåg i kommunikationsarbetet? Eller beror det kanske på osäkerheten i branschen, att man inte riktigt vet om yrket är en profession?

UPPDATERING:

"Fler och fler väljer att kalla sig kommunikatör som alternativ till informatör, funktionen som ansvarar för information/kommunikation heter allt oftare kommunikationsavdelning. Jag och många med mig menar att det speglar ett bredare ansvarsområde och jag har många exempel på att det också har gagnat lönekuvertet." skriver Sylvia Nylin, VD Sveriges Informationsförening

The Daily is OUT

Många av oss twittrare har reagerat på att vi då och då verkar ha bidragit med historier till något sorts dagligt blad från personer eller organisationer. Ofta skrivs de ut med att X's Daily is out. Till en början blev jag lite förskräckt - vad medverkar jag i för tidning helt utan att veta om det. Men sen när jag surfade in på länken såg jag bara ett jytter av textreferenser, helt utan kommentarer och bara sådär rätt upp och ner. Helt ointressant med andra ord, åtminstone för mig. Här är ett exempel.

Sen har dessvärre detta fenomen spridit sig och det kommer en hel del sådana här Dailys om dagen (kunde de inte åtminstone ha hetat Weekly!). Dessvärre är denna webbtidning i 9 fall av 10 ett tecken på dålig kommunikation och man riskerar att ses som SPAM.

Jag twittrade att jag är leds på dem och fick inom två timmar respons av åtta personer som var lika trött på dem som jag. Bara en tyckte att hon har sin för att inte missa något som någon annan delat. Men då är det väl lika bra att inte automatiskt trycka ut den på Twitter, utan behålla den som sin egen RSS-läsare? Inte minst är det störigt när man bland sina mentions tror sig ha bidragit med något som visar sig bara vara en helt okommenterad tweet från någons RSS-flöde.

Anledningen är enkel till att dessa Dailys är ointressanta, trots dess tidningsaktiga grafiska design. Automatiska postningar kommer aldrig någonsin ersätta redaktionellt eller personligt material. Vi är inte intresserade av vad du eller din organisation har för RSS-flöden, vi vill veta vad du tänker om den information du dagligen hämtar in. Med andra ord, beskriv gärna ditt flöde, men gör det med dina egna ord, kanske i en bloggpost eller skapa en riktig webbtidning med redaktionellt material.

Om jag ändå ska vara snäll så hittade jag en Daily som åtminstone är okej; Sagt om och av bibliotek, men den är ändå inte tillräcklig eftersom upplägget är rörigt och fortfarande står okommenterat.

Med andra ord, det är redan ute med verktyg som Daily!

Från en gnällande tv-spelstjej

Det har varit en artikelserie nu i DN om tjejer som spelar dataspel. I DN-artikeln påstås insändarkommentarer att tjejer "gnäller" och behöver mer "skinn på näsan". Jag tänkte bidra med lite mer gnäll.

Själv har jag haft en fäbless för TV-spel när jag var liten. Jag älskade Super Mario Bros 1-3, men även andra liknande spel. Jag och min kusin umgicks varje helg, jag sov ofta över där och då hyrde vi TV-spel som vi spelade hela natten och dagen. Det var fantastiskt och det finns fina videofilmer över hur vi hoppar med hela kroppen när vi ska hoppa över något i själva spelet. Super Mario Bros 2 kunde till min förtjusning erbjuda en kvinnokaraktär - Princess Peach - som jag alltid spelade.




När jag gick i högstadiet blev jag naturligtvis intresserad av datorernas möjlighet. För att få tillträde till datasalen dygnet runt gick jag med i Bolagsskolans dataklubb, som enda tjej. Det provocerade en del, som tyckte att jag upptog plats i datasalen för något så onödigt som mIRC:ande (chat) - de andra skulle förstås spela Quake.

Jag utmanades flera gånger att börja spela Quake, men det kändes hela tiden som att jag uppmuntrades att göra det för att bevisa något. Skulle jag spela dåligt skulle jag på så sätt prägla hela tjejsläktet. Jag vägrade därför spela Quake.

Istället började jag spela komedispelet Monkey Island (i alla dess versioner) med min första pojkvän Henrik, som jag just träffat tack vare mIRC. Det här spelet gav mig en helt annan känsla än Quake (döda-spel i realistisk tappning har aldrig varit min grej). Myst var ett annat spel jag fastnade för och varvade. Sen kan man säga att jag tappade bort mig när jag inte längre hade en datanördig pojkvän och aldrig själv fastnade för 3D-spelen i TV-spelskonsolerna. Jag spelade visserligen Zelda - Ocarina of time, och varvade det nästan, förutom att jag gav upp hos sista bossen.

Det var först i fjol, 2010, som jag verkligen hittade tillbaka till TV-spel och det var återigen tack vare Nintendo och denna gång Wii. Super Mario Bros Wii är fantastiskt, har allt det bra som de gamla spelen har och med en modern touch som ändå inte blir förvirrande som 3D-spel. Inte minst älskar jag musiken, som alltid varit så bra överlag hos Nintendo-spel.

Men man kan säga att jag hämmats en del av att vara tjej i mitt spelande. Dels för att jag inte introducerats till spel om jag inte haft nördiga killar vid min sida, och dels för att jag provocerats att "visa vad jag går för" av killar (vilket satte igång min prestationsångest). Numera vågar jag nästan bara spela för mig själv, när ingen ser, men det gör också spelandet mindre roligt för jag älskar att spela med sällskap.

Sammanfattningsvis kan man kanske säga att mycket sitter i mitt eget huvud och att jag "gnäller", men jag tror samtidigt att killar har lite lättare att bli introducerade på spelarenan och känna sig mer bekväma och anonyma där än tjejer. Är man som tjej öppen med att man spelar så är det som att man ska representera hela könet, vilket känns helt orimligt pressande.

Låt mig vara tjej, nyfiken på spel och ändå kass på det utan att det ska stämpla alla grymt bra tjejspelare där ute.