Att leva fullt ut och följa sitt hjärta

I fjol hände något som jag tror att vi alla tänker att det bara händer andra, men som vi ändå fasar för att det ska hända just MIG. Det vill säga att min familj har drabbats av en så hemsk sjukdom som leukemi. Jag har tidigare skrivit om det här. Jag är en av dem som du tänker är "andra" men som för mig är just MIG.

Jag säger att det är min familj som drabbats av den. För även om det är en person som fått själva sjukdomen så är vi alla högst påverkade av den. Man blir så att säga medsjuk. De närmaste som mest förstås, men även vi som är näst närmast. Det innebär att man någon gång varje dag tänker på sjukdomen, hur den påverkar oss, och man börjar även tänka existensiella tankar mer eller mindre dagligen (men inte jämt!). När man tidigare kanske inte behövt oroa sig så mycket över framtiden så blir plötsligt framtiden så väldigt närvarande i ens liv. Hur ska det gå? Det är en sån där tanke jag tänker alltid lite då och då. Dessutom verkar jag kunna brista ut i gråt helt plötsligt sådär när jag är bland vänner jag tycker om. Det gjorde jag aldrig förut.

Samtidigt som framtiden blir så närvarande i ens liv har jag känt att jag blivit bättre på att leva i nuet. Man tvingas bli det på något sätt. För att man helt enkelt inte orkar leva i framtiden hela tiden, när framtiden kan verka så jobbig att hantera. Och det finns en stor missuppfattning om människor med sorg; att man skulle vara ledsen precis hela tiden. Så är det inte. Man kan faktiskt vara glad också. Annars skulle man ju aldrig orka!

Jag har lärt mig att uppskatta alla fina, glada stunder så mycket mer än jag gjorde tidigare. Nu känns det som en ynnest med enkla saker som att dansa, sitta i solen, dricka en kopp kaffe eller kramas.

Men sånt här får ju en också att tänka på hur man verkligen vill leva sitt liv. Vad en ska ägna sin tid åt. Ska man följa sitt hjärta fullt ut? Speciellt om man tidigare kanske följt sitt hjärta lite väl mycket, så att hjärnan inte hängt med. Hur vet man om man följer sitt hjärta sådär lagom mycket, men inte för lite? 

Min pappa brukar säga att man dras dit man har sitt hjärta. Jag har verkligen känt att jag har mitt hjärta hos min systers familj, för jag dras dit hela tiden. Men hjärtat vandrar ju även åt andra håll. Hur undviker man att bli splittrad?

En kväll av lycka på Herräng Dance Camp! Foto: Momo Tham

När svår sjukdom drabbar familjen

Jag har tänkt på det här blogginlägget säkert hundra gånger. Hur jag ska formulera det, vad jag ska säga. Det finns så mycket att säga samtidigt som det känns helt tomt i mitt huvud. Det går helt enkelt inte att beskriva hur det känns när svår sjukdom lamslår ens familj. Och det är inte första gången, tyvärr.

När jag var liten, bara tio år gammal, fick min mamma diagnosen cancer, och i ett halvår trodde vi att hon var dödssjuk. Hon fick till och med en dödsdom, att om operationen inte gick bra så hade hon inte mycket tid kvar. Under den här tiden tog min syster Monica och hennes pojkvän Micke hand om mig när mamma var i Umeå för att få cellgift och strålning, samt opereras. Efter operationen visade det sig att mamma blivit feldiagnosticerad, hon hade egentligen en godartad tumör. Cellgift, strålning mot njuren och en operation med kronisk smärta som följd blev resultatet av den felbedömningen. Men vi var ändå glada över resultatet - mamma fick ju leva vidare!

Nu är det dock cancer på riktigt. Min svåger Micke har drabbats av lekuemi (AML). De har två barn på tio och tolv år. Denna gång är det vi som får ta hand om dem. Det känns såklart fint att kunna ge tillbaka för den tid de ägnade sig åt mig när jag var liten. Men jag kan inte låta bli att undra varför så mycket djävulskap ska drabba en och samma familj. Mickes pappa dog av cancer, samma år som Monica och Micke träffades och samma år som vår mamma fick sin diagnos.

På senare tid har vi varit ganska fredade. Och just när jag kände mig som lugnast, att nu verkar allt ändå gå ganska bra, så händer det här. Sjukdom lägger sig som ett mörkt töcken över oss igen. Och det är svårt att inte bli bitter, arg och frustrerad. Vill gärna anklaga någon, men det finns ingen att anklaga.

Men samtidigt påminner jag mig själv om att mammas sjukdom förde oss närmare varandra. Det var tack vare den tiden som jag lärde känna Micke nästan som min egen bror. Och nu när Micke själv är sjuk så får jag en massa kvalitetstid med mina syskonbarn som jag troligen inte hade tagit mig tid till annars mitt i jobbsäsongen. Dumt nog, kan man tycka såhär i efterhand.

Joe och Tua 2011

Så mitt i all ledsamhet och frustration tänker jag på att jag snart ska upp i norr igen för att få träffa min syster och svåger, samt ta hand om världens skönaste barn, Joe och Tua. Då känns livet genast mycket ljusare.

 --------------------------------
Uppdatering:

26 februari 2013 somnade vår älskade Micke in. Han kämpade hårt mot leukemin, tog alla chanser han fick, krävde chanser han inte erbjöds. Jag har aldrig sett någon mer envis och positiv person än honom. Men till slut var det fyra sjukdomar samtidigt som drabbade honom, och det var för mycket även för en fighter som Micke. Det är med stor sorg och saknad som han lämnade oss som älskade honom, och inte minst hans två barn Joe och Tua och sin fru, min syster Monica.


Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål
Tappa inte bort denna riktning
Låt inte sorgen glömma sitt ärende
Sorgen är den djupaste äran som glädjen kan få

- Harry Martinsson