I lindy hop får man vara töntig

Jag dansar lindy hop sen tre-fyra år tillbaka. Se klipp med min främsta förebild Frida Segerdahl och Skye Humphries nedan:



Jag började efter att jag blivit så hjärtekrossad att jag hamnade i en livskris. Vad skulle jag göra av mitt liv? Förutom jobbet kändes det som att jag inte hade något att glädjas åt. Det var då som en kompis frågade mig om vi skulle anmäla oss till en lindy hop-kurs. Eftersom jag dansat lindy hop när jag var sjutton år och redan då tyckte att det var den roligaste av alla danser så sa jag direkt ja. Vad hade jag att förlora?

Jag i en dansföreställning om 1900-talets danser, år 2000

Vi dansade till låten "Swing it, magistern!"

Vi började dansa och jag bestämde mig för att ta det lugnt. Gå kurser i de nivåer jag kände mig mogen i, inte stressa. Precis som mina föräldrar har jag ju hela livet på mig, tänkte jag. Jag behövde inte ta det så allvarligt. Jag måste inte bli bäst, inte ens bli bra - det viktiga är att jag har roligt. Det var just det som gjorde att det blev så roligt! Att jag lät lusten styra, inte prestationsångesten (även om den givetvis gett sig till känna ibland också, jag är ingen övermänniska..).

I lindy hopen har jag dessutom fått leva ut mina töntiga sidor. Att vara skojig, flickig och göra bort sig är sånt som premieras i den dansen, till skillnad från i övriga livet skulle jag faktiskt vilja säga.

Så varför är lindy hop så roligt? Det har jag, och några andra, försökt beskriva i ett reportage i P4 Kultur som jag var med i.

Socialdans, varje söndag på Stora Skuggan. Foto: Anna Törnqvist

Swing it!

Jag har börjat blogga på Swingout.se. Känns kul att blogga på ett ställe där jag inte är helt ensam, som jag är här. Jag har nämligen börjat dansa Medel-nivån på Chicago, vilket känns utmanande och extra roligt.

Nu funderar jag på att åka på Vinterlägret i Uppsala i januari, och har förmodligen fått två kompisar med mig. Hurra!

Dansens klasstillhörighet

Nu i sommar var jag på Herräng Dance Camp - ett dansläger framför allt för lindy hop-dansare. Det var kanske det bästa jag gjort i hela mitt liv. Härlig dans, toppenpersoner i min grupp och sköna ledare. Perfekt organiserat, mat för alla, underhållning i världsklass och allt annat man kan tänkas önska sig.

Men, en sak gjorde mig lite ledsen, (som inte på något sätt kan belastas lägret); det var det återkommande föraktet mot dansbandsmusik och buggare. Ingen verkade se frågan ur ett klassperspektiv; att det framför allt är arbetarklassen som dansar bugg och medelklassen som dansar lindy hop.

Varför det nu skulle vara en så stor skillnad mellan bugg och lindy hop, förutom det uppenbara i att det är andra steg och annan musik, förstår jag inte. De är båda pardanser med förandet och följandet som grundprincip, och i båda danserna strävar man efter att hitta "bounce" och "connection". Detta vet jag eftersom jag själv dansat bugg, och för att mina föräldrar tävlingsdansar i bugg (snart 60 år gamla men ändå har de kommit så långt att de får tävla i SM som endast A-klassdansare får göra). Jazzen passar sig ypperligt till lindy hopens grundsteg, och dansband passar sig ypperligt till buggens. I lindy hopen behöver man ingen tydlig bas för att få in sina steg, det räcker med tydliga breaks ibland. I buggen däremot gäller det att visa tyngd i varje bastakt, därför måste musiken också ha en tydlig och kännbar bas. Därav dansbandsmusikens karaktär. Den är anpassad till bugg, och foxtrot som bygger på samma princip.

Men det finns ju också en annan skillnad; att lindy hop och jazz idag har så mycket högre status än bugg och dansband. Trots att betydligt fler i Sverige dansar bugg än lindy hop! Gå på en danstävling och du ser själv hur många bugg-klasser det finns.

Jag kan inte se att det beror på annat än klass, eller olika kulturellt kapital om man hellre föredrar den termen (same shit, different name). Medelklassens barn är mer vana vid jazzmusik och ovana vid dansband, och vice versa för arbetarklassbarnen.

Inte någon av mina föräldrar har en akademisk utbildning. De har vanliga kneg på dagarna, och brinner för dans på fritiden. De träffades tack vare dansen och det är helt klart en bidragande faktor till att de fortfarande är ihop. Jag har åkt på husvagnssemester varje sommar som barn, oftast till Pite havsbad som erbjöd dansband tre dagar i veckan. Jag har helt enkelt vuxit upp med dansbandsmusiken. Aldrig fick jag höra jazz hemma, eller klassisk musik. Att jag ändå upptäckte lindy hopen var tack vare två som studerade till rymdingenjörer i Kiruna och som startade en kurs i vår förening Kiruna Bugg & Swing. Just det - blivande ingenjörer. Det var medelklassen som tog lindy hopen till oss i Kiruna.

Det man bör komma ihåg är att lindy hop och jazz var som bugg och dansband är idag; en musik och dans för arbetarklassen (först startad av svarta i USA) - hånad av medelklassen. Inte alls ansedd som "fin" musik och dans på den tiden alltså.

Kanske blir buggen och dansbandsmusiken om 70 år lika klassisk som lindy hopen och jazzen är idag? Det återstår att se. Om det är något vi vet om klass och kulturellt kapital är att det är i ständig förändring, och att var och en av oss faktiskt kan göra skillnad. Nu inte sagt att du ska sluta dansa lindy hop om du är medelklass - det är ju en fantastiskt rolig dans! Men kanske att du tänker efter innan du nästa gång slentrianmässigt kritiserar dansbandsmusik.

Mamma och pappa dansar.