Employer branding

Jag förvånas lite av att kurslitteraturen jag läser nu, som ändå är från 2008-2009, inte tar upp begreppet employer branding – det vill säga varumärkesarbete ur ett arbetsgivarperspektiv. Det är ett begrepp som jag hör talas om ofta numera och som jag upplever får allt större betydelse. Jag tänker inte minst på Google som ses som en förebild med lokalt dagis, tvättmöjligheter på jobbet och gratis transport till jobbet. ”Alla vill jobba på Google” brukar det sägas.

Rita Mårtenson kommer in på ämnet när hon tar upp att företag och organisationer med gott anseende har lättare för att attrahera de bästa medarbetarna, får lägre personalomsättning och högre lojalitet, samt anställda som identifierar sig med företaget/organisationen. Hon skriver också att de anställda vill kunna känna stolthet över sin arbetsplats och känna att de har förtroendet att fatta beslut. Dessutom bemöter nöjda anställda kunderna/medlemmarna bättre.

Jag upplever att vissa företag och organisationer har tagit till sig employer branding-tänket, medan andra kör på i gamla vanliga spår men samtidigt grämer sig över varför de inte får tillräckligt bra sökande på platsannonser. Och att en del företag inför omoderna regler, som förbud mot Facebook-användande, utan tanke på att det kommer ge negativ effekt i media vilket försämrar varumärket, inte minst ur employer branding-synpunkt - vem vill jobba på en arbetsplats med en massa uråldriga regler?

Jag tror att employer branding kommer att bli allt viktigare för alla arbetsgivare, och att det inte bara handlar om fräcka platsannonser eller att kunna erbjuda kontorsplats i city. Jag tror det framför allt kommer att handla om att ha bra arbetsvillkor som är anpassade efter dagens behov. För trots hög arbetslöshet är det uppenbart att många företag och organisationer har svårt att hitta den personal de behöver. Då gäller det att ha något att komma med som sticker ut från mängden, typ som Googles fria luncher och 20 procent "lektid" (vilket för övrigt en kompis till mig har på sitt programmerarjobb här i Sverige - varje fredag får de göra vad de vill).

Informatör igår, kommunikatör imorgon?

Just nu pluggar jag medie- och kommunikationsvetenskap, och insåg att en del inlägg jag gör i kursen passar lika bra som blogginlägg. För jag vill gärna ha respons av er andra som jobbar inom branschen också!

Vad tror ni om kommunikationsjobbets framtid? Kommer informatörstiteln att bytas ut till kommunikatör?

Genomgående när jag läste både Jesper Falkheimers Medier och kommunikation och Larsåke Larssons Upplysning och propaganda kände jag inte riktigt igenom mig i tituleringen av kommunikationsjobbet. Både Falkheimer och Larsson kallar genomgående kommunikationsjobbet inom organisationer, offentlig sektor och privata företag för informatör, även om de tar upp andra titlar som redaktör, webmaster och presschef. I mitt yrkesliv har jag främst stött på titlar som kommunikatör, webbredaktör och pressekreterare (själv har jag titeln webbredaktör även om jag egentligen är mer av en kommunikatör i stort, inte bara inom webb). Det har dessutom blivit mer vanligt att webbredaktörsjobbet går mot att heta webbkommunikatör, eller till och med kommunikationsstrateg. Nu denna vecka söker Rikspolisstyrelsen till exempel en ”kommunikationsstrateg, webb, sociala medier”.

Som jag ser det så börjar titeln kommunikatör allt mer ta över, eftersom man vill betona att jobbet handlar mer om att kommunicera än att informera. Jag tror att sociala medier har påskyndat denna process, där det är så tydligt att kommunikation i form av dialog fungerar så mycket bättre än ”megafon-kommunikation” som det ofta kallas numera att bara trumma ut sina budskap.

Samtidigt kan det handla om en ängslighet i branschen, att man vill använda den titel som låter mest professionell och rätt i tiden.  Jag tänker här på den diskussion som finns huruvida informatör är en profession. 1991 kom Emanuelsson och Karlsson fram till att informatörsyrket inte kan betraktas som en profession eftersom det saknar autonomi och monopol. Å andra sidan menar Tjernström-Ottestig att diskussionen har svängt till att snarare handla om huruvida arbetet är utfört på ett professionellt sätt än om titeln är en profession.

Är det så att informatörstiteln håller på att förändras? Beror det på till exempel sociala mediers intåg i kommunikationsarbetet? Eller beror det kanske på osäkerheten i branschen, att man inte riktigt vet om yrket är en profession?

UPPDATERING:

"Fler och fler väljer att kalla sig kommunikatör som alternativ till informatör, funktionen som ansvarar för information/kommunikation heter allt oftare kommunikationsavdelning. Jag och många med mig menar att det speglar ett bredare ansvarsområde och jag har många exempel på att det också har gagnat lönekuvertet." skriver Sylvia Nylin, VD Sveriges Informationsförening

Sociala medier saknas i Medie- och kommunikationsvetenskapen

Mitt första intryck av Medie- och kommunikationsvetenskapen hittills (läser just nu om politisk kommunikation) är att sociala medier saknas helt i en lärobok som ändå är från 2009. Trots att sociala medier om något är viktigt i sammanhang när det handlar om politisk kommunikation.

Jag hoppas på bättring i kursen (Medier, kultur och samhälle heter delkursen), men om inte så känner jag mig taggad att tillföra den dimensionen i universitetssfären. Mittuniversitetet - här har ni en sociala medie-profet.