Från en gnällande tv-spelstjej

Det har varit en artikelserie nu i DN om tjejer som spelar dataspel. I DN-artikeln påstås insändarkommentarer att tjejer "gnäller" och behöver mer "skinn på näsan". Jag tänkte bidra med lite mer gnäll.

Själv har jag haft en fäbless för TV-spel när jag var liten. Jag älskade Super Mario Bros 1-3, men även andra liknande spel. Jag och min kusin umgicks varje helg, jag sov ofta över där och då hyrde vi TV-spel som vi spelade hela natten och dagen. Det var fantastiskt och det finns fina videofilmer över hur vi hoppar med hela kroppen när vi ska hoppa över något i själva spelet. Super Mario Bros 2 kunde till min förtjusning erbjuda en kvinnokaraktär - Princess Peach - som jag alltid spelade.




När jag gick i högstadiet blev jag naturligtvis intresserad av datorernas möjlighet. För att få tillträde till datasalen dygnet runt gick jag med i Bolagsskolans dataklubb, som enda tjej. Det provocerade en del, som tyckte att jag upptog plats i datasalen för något så onödigt som mIRC:ande (chat) - de andra skulle förstås spela Quake.

Jag utmanades flera gånger att börja spela Quake, men det kändes hela tiden som att jag uppmuntrades att göra det för att bevisa något. Skulle jag spela dåligt skulle jag på så sätt prägla hela tjejsläktet. Jag vägrade därför spela Quake.

Istället började jag spela komedispelet Monkey Island (i alla dess versioner) med min första pojkvän Henrik, som jag just träffat tack vare mIRC. Det här spelet gav mig en helt annan känsla än Quake (döda-spel i realistisk tappning har aldrig varit min grej). Myst var ett annat spel jag fastnade för och varvade. Sen kan man säga att jag tappade bort mig när jag inte längre hade en datanördig pojkvän och aldrig själv fastnade för 3D-spelen i TV-spelskonsolerna. Jag spelade visserligen Zelda - Ocarina of time, och varvade det nästan, förutom att jag gav upp hos sista bossen.

Det var först i fjol, 2010, som jag verkligen hittade tillbaka till TV-spel och det var återigen tack vare Nintendo och denna gång Wii. Super Mario Bros Wii är fantastiskt, har allt det bra som de gamla spelen har och med en modern touch som ändå inte blir förvirrande som 3D-spel. Inte minst älskar jag musiken, som alltid varit så bra överlag hos Nintendo-spel.

Men man kan säga att jag hämmats en del av att vara tjej i mitt spelande. Dels för att jag inte introducerats till spel om jag inte haft nördiga killar vid min sida, och dels för att jag provocerats att "visa vad jag går för" av killar (vilket satte igång min prestationsångest). Numera vågar jag nästan bara spela för mig själv, när ingen ser, men det gör också spelandet mindre roligt för jag älskar att spela med sällskap.

Sammanfattningsvis kan man kanske säga att mycket sitter i mitt eget huvud och att jag "gnäller", men jag tror samtidigt att killar har lite lättare att bli introducerade på spelarenan och känna sig mer bekväma och anonyma där än tjejer. Är man som tjej öppen med att man spelar så är det som att man ska representera hela könet, vilket känns helt orimligt pressande.

Låt mig vara tjej, nyfiken på spel och ändå kass på det utan att det ska stämpla alla grymt bra tjejspelare där ute.

Drömmen om ett arbetsrum

Om jag drömmer om ett arbetsrum så tänker jag mig att det ska se ut såhär:

Väggdekaler från Bytelove.

Tv-spelsnerven vaknar till liv

Jag trodde inte att jag skulle lockas tillbaka till tv-spelandets förlovade land. Fastän jag varit lite sugen på Wii, så har det inte funnits det där starka incitamentet att köpa grunkan. Men nu. Nu har Nintendo äntligen förstått vad det krävs för att få oss 80-talister tillbaka på banan;

Ett 2D-spel likt Super Mario Bros 3 som kunde få mig att sitta dag som natt framför tv:n.

Det vill säga; New Super Mario Bros. Wii

Bara musiken är så fantastisk att jag går igång direkt och lyssnar på repeat. Kanske kan det här ersätta all kärlekslängtan till och med. Det ser ljust ut framöver.