Bloggar på Hyvää nu

Eftersom jag startat eget, Hyvää Kommunikation, kommer jag att blogga på den webbplatsen istället för här framöver. Ses där!

Skavlan sänkte mitt filmprojekt

På fredag kommer runt 1,8 miljoner svenskar titta på Skavlan på SVT. Även om jag verkligen gillar formatet där ett samtal pågår mellan flera intressanta kända personligheter, slås jag av bitterhet. Skavlan väljer att gång på gång nedvärdera kvinnor han intervjuar. Inte minst tänker jag på när han reducerade Camilla Henemark - en av Sveriges största kulturpersonligheter - till att bara vara kungens älskarinna. SvD:s Kristin Lundell skrev en krönika om det och tyckte att det var skäl nog att lägga ned programmet.

Jag har också en personlig bitterhet kopplad till Skavlan. 2007 började jag med ett filmprojekt som jag kallade för This femme fucks back! Filmen skulle visa på en ny sorts feministisk aktivism som använde femininitet som ett sätt att slå tillbaka, i en värld där femininitet har lägre status än maskulinitet. Till exempel har begreppet "pojkflicka" bra mycket mer status än "flickpojke" - ja som ni hör själva så finns ju inte ens det begreppet, så tabu är det fortfarande. Men det femme-aktivisterna gör (oavsett vilket kön de själva har eller identifierar sig med) är att ifrågasätta denna världsordning.

Halva finansieringen var klar till filmprojektet. Jag hade stöd av i stort sett alla instanser man kan få stöd av i filmvärlden - alla trodde på min idé - och jag hade en producent på båten; Little Big Productions. All good to go, bara SVT kvar. För det var mitt mål, att visa för svenska folket att det finns en lucka i vår förståelse av världen. Att vi inte kan hålla på och förminska femininitet, för det kommer bara begränsa oss själva.

Vi hörde av oss till SVT och fick ett halvt ja. Vi skulle bara ha en diskussion om längden på filmen först. SVT skulle stå för resten av finansieringen. Det mesta var redan inspelat, så det var i stort sett bara klippningen kvar, och givetvis att sätta ihop det till en bra historia.

Men det blev aldrig en diskussion om längden. Tiden gick, och vi började undra varför SVT inte kunde ge några besked, trots att vi kontinuerligt hörde av oss till dem. Till slut fick vi meddelandet av producenten i fråga att diskussionen skulle tas upp "efter att hon producerat Skavlan". Som ni nu kan förstå blev det aldrig någon diskussion, för Skavlan produceras än idag.

Det är inte för sakens skull jag är bitter, att SVT valde att producera ett annat program än min film. Rent tittarsiffremässigt gjorde de ju rätt. Min film hade aldrig dragit 1,8 miljoner tittare, kanske inte ens några hundratusen. Men det som stör mig är att SVT valde att satsa på en förlöjligande och fördomsfull programledare, istället för på min film som faktiskt skulle kunna väcka helt nya tankar om kön, femininitet, feminism och aktivism överhuvudtaget.

Nu i efterhand frågar jag mig om det verkligen var värt det, trots de höga tittarsiffrorna. Var det värt att kvinna efter kvinna förminskats av Skavlan inför en stor del av svenska - och norska - folket? Hur tror ni att det kändes för kvinnorna i soffan som såg på det här? Är det verkligen uppdraget som public service har?

På SVT:s webb läser jag att de ska "garantera medborgarna ett brett utbud av program", samt att utbudet "präglas av demokratiska och humanistiska värden, folkbildningsambitioner, mångfald och kvalitet" och att SVT ska spegla "hela landet". Med denna uppdragsbeskrivning anser jag att de fattade fel beslut när de valde Skavlan före min dokumentär. Skavlan är vare sig folkbildande, präglas av mångfald eller speglar hela landet. Skavlan står inte heller för en bredd, utan snarare en likriktning. This femme fucks back! hade däremot uppfyllt alla dessa kriterier.

Jag lade ned filmprojektet, men jag fick åtminstone utlopp för mina tankar tack vare Petra Östergren. Hon frågade 2008 om jag ville vara med i en antologi om nya feministiska riktningar, den skulle samla feminister från höger till vänster. Feminister som inte alltid håller med varandra, men som ändå kan tänka sig att dela sina tankar i samma bok. Resultatet blev en text om femme i antologin, som fick namnet F-ordet - mot en ny feminism (länken leder till Adlibris där du kan köpa den som pocket för vrakpriset 22 kr!). Till exempel beskrev Nina Lekander boken såhär i Expressen;

"I F-ordet har Petra Östergren lyckats trumma ihop ett gäng – ett kombinerat fitt- och pittstim – där de flesta har om inte något helt och hållet nytt så i alla fall eget att säga. Och ibland sägs det dessutom av (för mig) nya röster: det är till exempel inte allas vår femme-mamma Ulrika Dahl som skriver om femme-inism och -aktivism utan den unga filmaren Maria Niemi. Hon gör det i en smart text om strävan att förvandla den lågt värderade femininiteten och/eller slampigheten till något frigörande och politiskt, och kopplar den överraskande till sin egen mammas medvetna ”dum blondin”-stil hemma i macho-Kiruna."

Från megafon till dialog - hur gjorde vi egentligen?

Det var länge sen jag skrev här, vilket kommunikatören Ulrica Nordström på Polisförbundet påpekade när vi sågs här nyligen efter kontakt på Twitter. Hon följer nämligen min blogg utan att jag visste om det. Kul tycker jag! Men jag har upplevt att varken jag själv eller andra läser bloggar längre i någon större utsträckning. Har du samma upplevelse eller är jag helt ute och cyklar?

Istället för att blogga om hur jag gjorde för att driva igenom sociala medie-kommunikation i Kommunal kommer jag att berätta om det på ett seminarium arrangerat av Ledarinstitutet den 19 februari. Seminariet går under namnet "Vet du att du får ett nej, gör det i smyg" och har följande beskrivning:

Hur får man en gammalmodig organisation att våga gå från megafon till dialog? Hur övertygar man de rädda och hur får man de utvecklingsivriga att gå i täten? Maria Niemi, kommunikatör på fackförbundet Kommunal, berättar om sin strategi för att få Kommunal att bli en modern aktör på sociala medier. Allt började som ett riskfyllt undergroundprojekt i smyg…

Seminariet varvas mellan föreläsning och diskussion, där vi reflekterar och utbyter erfarenheter med varandra om att implementera kommunikation i sociala medier i en organisation.

Till seminariet kommer exempelvis Hyresgästföreningen, Amnesty, Polisförbundet och Vision. Anmäl dig du också så kan vi ta del av varandras strategier!

Att leva fullt ut och följa sitt hjärta

I fjol hände något som jag tror att vi alla tänker att det bara händer andra, men som vi ändå fasar för att det ska hända just MIG. Det vill säga att min familj har drabbats av en så hemsk sjukdom som leukemi. Jag har tidigare skrivit om det här. Jag är en av dem som du tänker är "andra" men som för mig är just MIG.

Jag säger att det är min familj som drabbats av den. För även om det är en person som fått själva sjukdomen så är vi alla högst påverkade av den. Man blir så att säga medsjuk. De närmaste som mest förstås, men även vi som är näst närmast. Det innebär att man någon gång varje dag tänker på sjukdomen, hur den påverkar oss, och man börjar även tänka existensiella tankar mer eller mindre dagligen (men inte jämt!). När man tidigare kanske inte behövt oroa sig så mycket över framtiden så blir plötsligt framtiden så väldigt närvarande i ens liv. Hur ska det gå? Det är en sån där tanke jag tänker alltid lite då och då. Dessutom verkar jag kunna brista ut i gråt helt plötsligt sådär när jag är bland vänner jag tycker om. Det gjorde jag aldrig förut.

Samtidigt som framtiden blir så närvarande i ens liv har jag känt att jag blivit bättre på att leva i nuet. Man tvingas bli det på något sätt. För att man helt enkelt inte orkar leva i framtiden hela tiden, när framtiden kan verka så jobbig att hantera. Och det finns en stor missuppfattning om människor med sorg; att man skulle vara ledsen precis hela tiden. Så är det inte. Man kan faktiskt vara glad också. Annars skulle man ju aldrig orka!

Jag har lärt mig att uppskatta alla fina, glada stunder så mycket mer än jag gjorde tidigare. Nu känns det som en ynnest med enkla saker som att dansa, sitta i solen, dricka en kopp kaffe eller kramas.

Men sånt här får ju en också att tänka på hur man verkligen vill leva sitt liv. Vad en ska ägna sin tid åt. Ska man följa sitt hjärta fullt ut? Speciellt om man tidigare kanske följt sitt hjärta lite väl mycket, så att hjärnan inte hängt med. Hur vet man om man följer sitt hjärta sådär lagom mycket, men inte för lite? 

Min pappa brukar säga att man dras dit man har sitt hjärta. Jag har verkligen känt att jag har mitt hjärta hos min systers familj, för jag dras dit hela tiden. Men hjärtat vandrar ju även åt andra håll. Hur undviker man att bli splittrad?

En kväll av lycka på Herräng Dance Camp! Foto: Momo Tham

I lindy hop får man vara töntig

Jag dansar lindy hop sen tre-fyra år tillbaka. Se klipp med min främsta förebild Frida Segerdahl och Skye Humphries nedan:



Jag började efter att jag blivit så hjärtekrossad att jag hamnade i en livskris. Vad skulle jag göra av mitt liv? Förutom jobbet kändes det som att jag inte hade något att glädjas åt. Det var då som en kompis frågade mig om vi skulle anmäla oss till en lindy hop-kurs. Eftersom jag dansat lindy hop när jag var sjutton år och redan då tyckte att det var den roligaste av alla danser så sa jag direkt ja. Vad hade jag att förlora?

Jag i en dansföreställning om 1900-talets danser, år 2000

Vi dansade till låten "Swing it, magistern!"

Vi började dansa och jag bestämde mig för att ta det lugnt. Gå kurser i de nivåer jag kände mig mogen i, inte stressa. Precis som mina föräldrar har jag ju hela livet på mig, tänkte jag. Jag behövde inte ta det så allvarligt. Jag måste inte bli bäst, inte ens bli bra - det viktiga är att jag har roligt. Det var just det som gjorde att det blev så roligt! Att jag lät lusten styra, inte prestationsångesten (även om den givetvis gett sig till känna ibland också, jag är ingen övermänniska..).

I lindy hopen har jag dessutom fått leva ut mina töntiga sidor. Att vara skojig, flickig och göra bort sig är sånt som premieras i den dansen, till skillnad från i övriga livet skulle jag faktiskt vilja säga.

Så varför är lindy hop så roligt? Det har jag, och några andra, försökt beskriva i ett reportage i P4 Kultur som jag var med i.

Socialdans, varje söndag på Stora Skuggan. Foto: Anna Törnqvist

Jag tog en fiberöverdos!

Jag har haft ont i magen, från och till, sedan jag föddes. Det började med kolik. Min pappa bar omkring mig på nätterna medan jag skrek. För att överleva detta kollade han på fotboll samtidigt. Tursamt nog var det något VM eller så just då.

Vid fem års ålder fick jag göra en ordentlig undersökning, där de dock inte hittade något. Sedan har jag lidit igenom magont under alla mina uppväxtår. Magont har varit så vardagligt för mig att jag helt enkelt inte reflekterat över det så mycket. Dessutom kommer det i princip bara på kvällarna, så skola och jobb har jag alltid kunnat hantera helt utan problem. Det är hemma sen som jag fått ligga i soffan om kvällarna.

Ett par gånger har jag sökt läkarhjälp, men aldrig fått någon adekvat hjälp. Råden jag fått har varit allt från att "bara äta makaroner" (vilket hjälpte för stunden, men det går ju inte att leva på i längden..) till att "stressa mindre".

Men de senaste åren har jag känt att magontet har eskalerat i frekvens. Och jag har blivit mer svullen för varje år. Först tänkte jag att det kanske beror på att jag har en stressigare tillvaro, men jag kände samtidigt att det är dumt att själv försöka ställa diagnos. Jag fick nys om att Ersta sjukhus har Sveriges bästa magläkare, så jag gick till vårdcentralen och begärde att få en remiss dit.

För att få remissen gav läkaren på vårdcentralen mig en "fejkdiagnos" och sa "LYCKA TILL med att få en tid där..". Men bara ett par veckor senare fick jag komma till Ersta sjukhus som gjorde en grundlig utredning av mitt magont. De kunde direkt konstatera att jag inte hade fejkdiagnosen som läkaren gett mig, utan att det måste vara något annat. Teorin var glutenintolerans, men det har efter en rad gastroskopier visat sig inte vara så. Jag är inte glutenintolerant, laktosintolerant eller har någon annan form av tarmsjukdom eller dylikt. Är mycket glad för det!

Däremot fick jag ett tips innan min första gastroskopi att jag skulle minska ned på mitt fiberätande. Jag hade gjort som så många andra svenskar; börjat äta en massa fullkornsprodukter för att "det ju är nyttigt" och hade också till största del en vegetarisk kosthållning. "Vi har särskilt träffat många vegetarianer med ont i magen här.." sa läkaren.

Så jag testade helt enkelt att inte äta så mycket fibrer. Jag slutade helt med fullkornsprodukter och tog det lite försiktigt med mängden grönsaker också. Jag slutade också helt med frukt eftersom jag sen tidigare känt att det gör mig uppblåst.

Och vad hände? Jo, jag slutade ha ont i magen!

Det som så många medier påstår är bra för magen - fibrer - visade sig vara min fiende. Fibrer orsakar mycket gaser och uppsvullenhet, så för en känslig mage är inte fibrer per automatik bra. Det var som min läkare på Ersta sjukhus sa; "fibrer är bra för att till exempelvis minska risken för tarmcancer, men man kan fråga sig om det är värt all smärta?"

Fibrer är svårt att bryta ned för tarmarna och får dem att jobba mer. Det är därför de sägs vara så bra. Men alla tarmar trivs inte av att få jobba mer, vissa kanske snarare behöver jobba mindre. Så är det i alla fall för mina tarmar. Efter alla utredningar kunde vi konstatera att det inte var något annat, och att jag idag mår bättre. "Jag skriver in här att du tagit en fiberöverdos helt enkelt" sa läkaren. Jag är visserligen fortfarande svullen, men som läkaren sa; "ballongmage är fortfarande ett mysterium". Jag hoppas där på forskningen.

Idag äter jag det "farliga vita mjölet" och mår bättre. Jag får visserligen i mig mer socker än om jag hade ätit långsamma kolhydrater, men hellre det än att ha ont i magen jämt och ständigt. Jag äter fortfarande mycket vegetariskt, men brukar försöka hålla mig till en mindre mängd grönsaker för varje måltid för att hålla nere fiberhalten. Och om jag "lyxar på" med fibrer så vet jag åtminstone varför jag får ont.

Idag mår jag mycket bättre, och med en så enkel sak som att minska ned på fibrerna!

..............................
Tillägg 26 mars:

Många har frågat mig på sociala medier vad jag äter istället för fibrer. Jag vill bara poängtera att jag fortfarande äter fibrer. Jag äter bara mindre fibrer än tidigare. Och vissa saker hjälper till att göra fibrerna mindre smärtande, som att tillaga dem. Till exempel koka dem, mixa ned dem eller tillreda dem i ugn. Råa fibrer är värst upplevar jag. Typ knapra på blomkål.. ajaj!

Dessutom är det så att om du redan äter en massa grönsaker, så behöver du knappast äta mer fibrer i form av fullkornspasta och dylikt eftersom de flesta grönsaker är fiberrika. Det är i alla fall min tolkning av fiberbehovet. Men jag är ingen läkare. Det här är bara det som funkat för mig.

Har också fått tips om testa GI eller LCHF. För det första innehåller GI-dieten långsamma kolhydrater - det vill säga fullkornsprodukter - det vill säga fibrer. Ajaj! För det andra innehåller LCHF en massa fett som inte min magmun tål. Jag får helt enkelt magkatarr av fett, vilket är en vanlig biverkning av att äta mycket fett. Min mage mår dessutom väldigt bra av just kolhydrater, ibland är det det enda som funkar, så en kolhydratfri kost är inget för mig.

Vägen till en sociala medie-policy

Jag har fått en del frågor om hur vi på fackförbundet Kommunal har arbetat med riktlinjer för sociala medier, eftersom en av Sveriges främsta sociala medie-experter Brit Stakston nämnt oss (och vi har också samarbetat med henne). Så jag tänkte helt enkelt förklara lite hur vi gjorde här;

I fjol fick jag som Kommunals mesta sociala medie-nörd (tillika webbredaktör/kommunikatör) uppdraget att tillsammans med en arbetsgrupp bestående av enhetschefer och förste vice ordföranden i Kommunal arbeta fram en policy för sociala medier. Vi hade mycket diskussioner, och många aspekter att ta in i arbetet - allt från hur vi kan använda möjligheterna till hur vi kan undvika negativa konsekvenser som sociala medier ibland kan ge. Och ju mer vi pratade kom vi närmare till där vi är idag; att vi inte ska ha en sociala medie-policy. Vi bestämde oss istället för att satsa på ett samtalsmaterial om sociala medier.

Varför valde vi den här vägen istället för policy-vägen? Vi kom fram till att det finns många argument för att samtal fungerar bättre än policys. Det är lite som förste vice ordförande Tobias Baudin sa; "Så fort ett problem dyker upp, ja då ropas det om att vi måste ha en policy". Alla problem löses helt enkelt inte av policys, hur gärna man än skulle vilja att det fungerade så.

Det svåra är att få människor att efterleva en policy. Den må vara välskriven, kortfattad, kanske till och med intressant layoutad (även om jag ännu inte sett en policy som är det), men det betyder ändå inte att den når ut och förankras i organisationen. Policys har en förmåga att hamna i byrålådan, eller helt enkelt ignoreras tills de glöms bort, om inte den närmaste chefen är duktig på att lyfta fram innehållet i dem. Men det kan bli en svettig uppgift för cheferna, eftersom det oftast finns så många policys att hålla reda på.

Dessutom är sociala medier ett ämne där kunskaperna varierar stort. En del använder det dagligen, andra väljer helt bort det. Det är svårt att skapa en policy om något som kräver en hel del förkunskaper hos den som ska följa den.

Så vi tänkte istället på vad vi ville uppnå. Ja, det var framför allt en gemensam kunskapsnivå och försöka komma fram till en någorlunda samsyn om sociala medier. Och i dagens sociala medie-landskap har många av oss märkt att dialog främjar kunskapsutbyte, och det är också genom samtal vi kan uppnå en samsyn. När vi kommit fram till denna insikt var det istället ett samtalsmaterial vi tyckte att vi behövde, som en ingång i enheter/avdelningar runt om i organisationen. Jag arbetade med att sätta ihop samtalsmaterialet i somras och nu under hösten har vi lanserat den, först på en träff för chefer och avdelningsstyrelser, och därefter på en personaldag för förbundskontoret då vi också startade igång samtalen direkt.

Det är inte säkert att vi har lösningen i vår hand. Kanske finns det andra sätt som är bättre, eller andra lösningar som passar bättre i andra organisationer. Men vi har valt att göra ett försök med denna början, och hur resultatet av det kommer bli får vi se. Vi kommer att samla in anteckningar från samtalen, och utifrån dem ser vi också hur vi går vidare med vårt tänk kring sociala medier. Det är hela tiden ett fortsatt arbete som måste utvecklas och som inte får stelna till i en snart ouppdaterad policy.