När svår sjukdom drabbar familjen

Jag har tänkt på det här blogginlägget säkert hundra gånger. Hur jag ska formulera det, vad jag ska säga. Det finns så mycket att säga samtidigt som det känns helt tomt i mitt huvud. Det går helt enkelt inte att beskriva hur det känns när svår sjukdom lamslår ens familj. Och det är inte första gången, tyvärr.

När jag var liten, bara tio år gammal, fick min mamma diagnosen cancer, och i ett halvår trodde vi att hon var dödssjuk. Hon fick till och med en dödsdom, att om operationen inte gick bra så hade hon inte mycket tid kvar. Under den här tiden tog min syster Monica och hennes pojkvän Micke hand om mig när mamma var i Umeå för att få cellgift och strålning, samt opereras. Efter operationen visade det sig att mamma blivit feldiagnosticerad, hon hade egentligen en godartad tumör. Cellgift, strålning mot njuren och en operation med kronisk smärta som följd blev resultatet av den felbedömningen. Men vi var ändå glada över resultatet - mamma fick ju leva vidare!

Nu är det dock cancer på riktigt. Min svåger Micke har drabbats av lekuemi (AML). De har två barn på tio och tolv år. Denna gång är det vi som får ta hand om dem. Det känns såklart fint att kunna ge tillbaka för den tid de ägnade sig åt mig när jag var liten. Men jag kan inte låta bli att undra varför så mycket djävulskap ska drabba en och samma familj. Mickes pappa dog av cancer, samma år som Monica och Micke träffades och samma år som vår mamma fick sin diagnos.

På senare tid har vi varit ganska fredade. Och just när jag kände mig som lugnast, att nu verkar allt ändå gå ganska bra, så händer det här. Sjukdom lägger sig som ett mörkt töcken över oss igen. Och det är svårt att inte bli bitter, arg och frustrerad. Vill gärna anklaga någon, men det finns ingen att anklaga.

Men samtidigt påminner jag mig själv om att mammas sjukdom förde oss närmare varandra. Det var tack vare den tiden som jag lärde känna Micke nästan som min egen bror. Och nu när Micke själv är sjuk så får jag en massa kvalitetstid med mina syskonbarn som jag troligen inte hade tagit mig tid till annars mitt i jobbsäsongen. Dumt nog, kan man tycka såhär i efterhand.

Så mitt i all ledsamhet och frustration tänker jag på att jag snart ska upp i norr igen för att få träffa min syster och svåger, samt ta hand om världens skönaste barn, Joe och Tua. Då känns livet genast mycket ljusare.

Joe och Tua