Vägen till en sociala medie-policy

Jag har fått en del frågor om hur vi på fackförbundet Kommunal har arbetat med riktlinjer för sociala medier, eftersom en av Sveriges främsta sociala medie-experter Brit Stakston nämnt oss (och vi har också samarbetat med henne). Så jag tänkte helt enkelt förklara lite hur vi gjorde här;

I fjol fick jag som Kommunals mesta sociala medie-nörd (tillika webbredaktör/kommunikatör) uppdraget att tillsammans med en arbetsgrupp bestående av enhetschefer och förste vice ordföranden i Kommunal arbeta fram en policy för sociala medier. Vi hade mycket diskussioner, och många aspekter att ta in i arbetet - allt från hur vi kan använda möjligheterna till hur vi kan undvika negativa konsekvenser som sociala medier ibland kan ge. Och ju mer vi pratade kom vi närmare till där vi är idag; att vi inte ska ha en sociala medie-policy. Vi bestämde oss istället för att satsa på ett samtalsmaterial om sociala medier.

Varför valde vi den här vägen istället för policy-vägen? Vi kom fram till att det finns många argument för att samtal fungerar bättre än policys. Det är lite som förste vice ordförande Tobias Baudin sa; "Så fort ett problem dyker upp, ja då ropas det om att vi måste ha en policy". Alla problem löses helt enkelt inte av policys, hur gärna man än skulle vilja att det fungerade så.

Det svåra är att få människor att efterleva en policy. Den må vara välskriven, kortfattad, kanske till och med intressant layoutad (även om jag ännu inte sett en policy som är det), men det betyder ändå inte att den når ut och förankras i organisationen. Policys har en förmåga att hamna i byrålådan, eller helt enkelt ignoreras tills de glöms bort, om inte den närmaste chefen är duktig på att lyfta fram innehållet i dem. Men det kan bli en svettig uppgift för cheferna, eftersom det oftast finns så många policys att hålla reda på.

Dessutom är sociala medier ett ämne där kunskaperna varierar stort. En del använder det dagligen, andra väljer helt bort det. Det är svårt att skapa en policy om något som kräver en hel del förkunskaper hos den som ska följa den.

Så vi tänkte istället på vad vi ville uppnå. Ja, det var framför allt en gemensam kunskapsnivå och försöka komma fram till en någorlunda samsyn om sociala medier. Och i dagens sociala medie-landskap har många av oss märkt att dialog främjar kunskapsutbyte, och det är också genom samtal vi kan uppnå en samsyn. När vi kommit fram till denna insikt var det istället ett samtalsmaterial vi tyckte att vi behövde, som en ingång i enheter/avdelningar runt om i organisationen. Jag arbetade med att sätta ihop samtalsmaterialet i somras och nu under hösten har vi lanserat den, först på en träff för chefer och avdelningsstyrelser, och därefter på en personaldag för förbundskontoret då vi också startade igång samtalen direkt.

Det är inte säkert att vi har lösningen i vår hand. Kanske finns det andra sätt som är bättre, eller andra lösningar som passar bättre i andra organisationer. Men vi har valt att göra ett försök med denna början, och hur resultatet av det kommer bli får vi se. Vi kommer att samla in anteckningar från samtalen, och utifrån dem ser vi också hur vi går vidare med vårt tänk kring sociala medier. Det är hela tiden ett fortsatt arbete som måste utvecklas och som inte får stelna till i en snart ouppdaterad policy.

En jobbannons som andas employer branding

Något jag alltid tycker är intressant att läsa är jobbannonser. Inte så mycket för att hitta något till mig själv, utan mest för att se vad arbetsmarknaden efterfrågar just nu. Jag tycker också det är intressant att hitta exemplen som sticker ut, som talar till en på ett helt annat sätt än de vanliga varianterna, där arbetsgivaren tydligt jobbar med employer branding (som jag skrivit om tidigare här).

Jag har nog aldrig blivit gladare av en jobbannons än idag när jag ramlade över Pingdoms platsannons där de söker en bloggare.

De nämner i annonsen till exempel att de är "prylnördar och gillar shiny new things" och att man därför får välja dator och tillbehör själv. De publicerar också en bild på sin IT-kyl. Och förutom schyssta förmåner av mer vanlig karaktär bjuder de till exempel på fri Spotify Premium och 500 spänn i månaden till valfria magasin.

Jag hoppas jag ser fler jobbannonser i framtiden som vågar ange företagets eller organisationens karaktär på samma sätt, och som faktiskt spaltar upp personalförmånerna.

När svår sjukdom drabbar familjen

Jag har tänkt på det här blogginlägget säkert hundra gånger. Hur jag ska formulera det, vad jag ska säga. Det finns så mycket att säga samtidigt som det känns helt tomt i mitt huvud. Det går helt enkelt inte att beskriva hur det känns när svår sjukdom lamslår ens familj. Och det är inte första gången, tyvärr.

När jag var liten, bara tio år gammal, fick min mamma diagnosen cancer, och i ett halvår trodde vi att hon var dödssjuk. Hon fick till och med en dödsdom, att om operationen inte gick bra så hade hon inte mycket tid kvar. Under den här tiden tog min syster Monica och hennes pojkvän Micke hand om mig när mamma var i Umeå för att få cellgift och strålning, samt opereras. Efter operationen visade det sig att mamma blivit feldiagnosticerad, hon hade egentligen en godartad tumör. Cellgift, strålning mot njuren och en operation med kronisk smärta som följd blev resultatet av den felbedömningen. Men vi var ändå glada över resultatet - mamma fick ju leva vidare!

Nu är det dock cancer på riktigt. Min svåger Micke har drabbats av lekuemi (AML). De har två barn på tio och tolv år. Denna gång är det vi som får ta hand om dem. Det känns såklart fint att kunna ge tillbaka för den tid de ägnade sig åt mig när jag var liten. Men jag kan inte låta bli att undra varför så mycket djävulskap ska drabba en och samma familj. Mickes pappa dog av cancer, samma år som Monica och Micke träffades och samma år som vår mamma fick sin diagnos.

På senare tid har vi varit ganska fredade. Och just när jag kände mig som lugnast, att nu verkar allt ändå gå ganska bra, så händer det här. Sjukdom lägger sig som ett mörkt töcken över oss igen. Och det är svårt att inte bli bitter, arg och frustrerad. Vill gärna anklaga någon, men det finns ingen att anklaga.

Men samtidigt påminner jag mig själv om att mammas sjukdom förde oss närmare varandra. Det var tack vare den tiden som jag lärde känna Micke nästan som min egen bror. Och nu när Micke själv är sjuk så får jag en massa kvalitetstid med mina syskonbarn som jag troligen inte hade tagit mig tid till annars mitt i jobbsäsongen. Dumt nog, kan man tycka såhär i efterhand.

Så mitt i all ledsamhet och frustration tänker jag på att jag snart ska upp i norr igen för att få träffa min syster och svåger, samt ta hand om världens skönaste barn, Joe och Tua. Då känns livet genast mycket ljusare.

Joe och Tua

Webbhotell med kollektivavtal

För ett fackförbund är det givet att alla leverantörer ska ha kollektivavtal, det vill säga tryggade arbetsvillkor för personalen i form av avtal med facket. Många företag påstår sig ha bra arbetsvillkor och förmåner, men utan att kollektivavtal kan de där bra förmånerna ryckas ifrån personalen vilken dag som helst företaget står inför dåliga finansiella resurser. I ett kollektivavtal är däremot villkor och förmåner avtalade flera år framöver, och kan inte avbrytas utan att facket får vidta åtgärder som att ta företaget till Arbetsdomstolen. I många fall är det tyvärr också så att företag som inte har kollektivavtal inte betalar in tjänstepension för personalen. Dessa går alltså miste om den viktiga delen i pensionstrekanten, oftast utan att veta om det. Alltså är det en stor skillnad för personalen mellan att ha kollektivavtal och inte. Personligen tycker jag att alla organisationer som vill ha leverantörer med bra arbetsvillkor ska se till att de har kollektivavtal.

När jag gav mig ut på jakten efter webbhotell med kollektivavtal tänkte jag mig först att det skulle bli en snårig skog att leta i. Men det visade sig bli ganska enkelt - jag kontaktade helt enkelt facket för att få hjälp. Visserligen har inte de mest välkända webbhotellen kollektivavtal tyvärr, men det finns andra mindre aktörer visade det sig.

Ett samtal med Unionen gav dessa tips; Jamtport Webbhotell AB och Webbstugan i Hälsingland har hängavtal med Unionen. Och webbhotellet Axentus har avtal med GS.

Kanske finns det fler webbhotell med kollektivavtal, tipsa mig så bättrar jag på listan!

Employer branding

Jag förvånas lite av att kurslitteraturen jag läser nu, som ändå är från 2008-2009, inte tar upp begreppet employer branding – det vill säga varumärkesarbete ur ett arbetsgivarperspektiv. Det är ett begrepp som jag hör talas om ofta numera och som jag upplever får allt större betydelse. Jag tänker inte minst på Google som ses som en förebild med lokalt dagis, tvättmöjligheter på jobbet och gratis transport till jobbet. ”Alla vill jobba på Google” brukar det sägas.

Rita Mårtenson kommer in på ämnet när hon tar upp att företag och organisationer med gott anseende har lättare för att attrahera de bästa medarbetarna, får lägre personalomsättning och högre lojalitet, samt anställda som identifierar sig med företaget/organisationen. Hon skriver också att de anställda vill kunna känna stolthet över sin arbetsplats och känna att de har förtroendet att fatta beslut. Dessutom bemöter nöjda anställda kunderna/medlemmarna bättre.

Jag upplever att vissa företag och organisationer har tagit till sig employer branding-tänket, medan andra kör på i gamla vanliga spår men samtidigt grämer sig över varför de inte får tillräckligt bra sökande på platsannonser. Och att en del företag inför omoderna regler, som förbud mot Facebook-användande, utan tanke på att det kommer ge negativ effekt i media vilket försämrar varumärket, inte minst ur employer branding-synpunkt - vem vill jobba på en arbetsplats med en massa uråldriga regler?

Jag tror att employer branding kommer att bli allt viktigare för alla arbetsgivare, och att det inte bara handlar om fräcka platsannonser eller att kunna erbjuda kontorsplats i city. Jag tror det framför allt kommer att handla om att ha bra arbetsvillkor som är anpassade efter dagens behov. För trots hög arbetslöshet är det uppenbart att många företag och organisationer har svårt att hitta den personal de behöver. Då gäller det att ha något att komma med som sticker ut från mängden, typ som Googles fria luncher och 20 procent "lektid" (vilket för övrigt en kompis till mig har på sitt programmerarjobb här i Sverige - varje fredag får de göra vad de vill).

Informatör igår, kommunikatör imorgon?

Just nu pluggar jag medie- och kommunikationsvetenskap, och insåg att en del inlägg jag gör i kursen passar lika bra som blogginlägg. För jag vill gärna ha respons av er andra som jobbar inom branschen också!

Vad tror ni om kommunikationsjobbets framtid? Kommer informatörstiteln att bytas ut till kommunikatör?

Genomgående när jag läste både Jesper Falkheimers Medier och kommunikation och Larsåke Larssons Upplysning och propaganda kände jag inte riktigt igenom mig i tituleringen av kommunikationsjobbet. Både Falkheimer och Larsson kallar genomgående kommunikationsjobbet inom organisationer, offentlig sektor och privata företag för informatör, även om de tar upp andra titlar som redaktör, webmaster och presschef. I mitt yrkesliv har jag främst stött på titlar som kommunikatör, webbredaktör och pressekreterare (själv har jag titeln webbredaktör även om jag egentligen är mer av en kommunikatör i stort, inte bara inom webb). Det har dessutom blivit mer vanligt att webbredaktörsjobbet går mot att heta webbkommunikatör, eller till och med kommunikationsstrateg. Nu denna vecka söker Rikspolisstyrelsen till exempel en ”kommunikationsstrateg, webb, sociala medier”.

Som jag ser det så börjar titeln kommunikatör allt mer ta över, eftersom man vill betona att jobbet handlar mer om att kommunicera än att informera. Jag tror att sociala medier har påskyndat denna process, där det är så tydligt att kommunikation i form av dialog fungerar så mycket bättre än ”megafon-kommunikation” som det ofta kallas numera att bara trumma ut sina budskap.

Samtidigt kan det handla om en ängslighet i branschen, att man vill använda den titel som låter mest professionell och rätt i tiden.  Jag tänker här på den diskussion som finns huruvida informatör är en profession. 1991 kom Emanuelsson och Karlsson fram till att informatörsyrket inte kan betraktas som en profession eftersom det saknar autonomi och monopol. Å andra sidan menar Tjernström-Ottestig att diskussionen har svängt till att snarare handla om huruvida arbetet är utfört på ett professionellt sätt än om titeln är en profession.

Är det så att informatörstiteln håller på att förändras? Beror det på till exempel sociala mediers intåg i kommunikationsarbetet? Eller beror det kanske på osäkerheten i branschen, att man inte riktigt vet om yrket är en profession?

UPPDATERING:

"Fler och fler väljer att kalla sig kommunikatör som alternativ till informatör, funktionen som ansvarar för information/kommunikation heter allt oftare kommunikationsavdelning. Jag och många med mig menar att det speglar ett bredare ansvarsområde och jag har många exempel på att det också har gagnat lönekuvertet." skriver Sylvia Nylin, VD Sveriges Informationsförening

The Daily is OUT

Många av oss twittrare har reagerat på att vi då och då verkar ha bidragit med historier till något sorts dagligt blad från personer eller organisationer. Ofta skrivs de ut med att X's Daily is out. Till en början blev jag lite förskräckt - vad medverkar jag i för tidning helt utan att veta om det. Men sen när jag surfade in på länken såg jag bara ett jytter av textreferenser, helt utan kommentarer och bara sådär rätt upp och ner. Helt ointressant med andra ord, åtminstone för mig. Här är ett exempel.

Sen har dessvärre detta fenomen spridit sig och det kommer en hel del sådana här Dailys om dagen (kunde de inte åtminstone ha hetat Weekly!). Dessvärre är denna webbtidning i 9 fall av 10 ett tecken på dålig kommunikation och man riskerar att ses som SPAM.

Jag twittrade att jag är leds på dem och fick inom två timmar respons av åtta personer som var lika trött på dem som jag. Bara en tyckte att hon har sin för att inte missa något som någon annan delat. Men då är det väl lika bra att inte automatiskt trycka ut den på Twitter, utan behålla den som sin egen RSS-läsare? Inte minst är det störigt när man bland sina mentions tror sig ha bidragit med något som visar sig bara vara en helt okommenterad tweet från någons RSS-flöde.

Anledningen är enkel till att dessa Dailys är ointressanta, trots dess tidningsaktiga grafiska design. Automatiska postningar kommer aldrig någonsin ersätta redaktionellt eller personligt material. Vi är inte intresserade av vad du eller din organisation har för RSS-flöden, vi vill veta vad du tänker om den information du dagligen hämtar in. Med andra ord, beskriv gärna ditt flöde, men gör det med dina egna ord, kanske i en bloggpost eller skapa en riktig webbtidning med redaktionellt material.

Om jag ändå ska vara snäll så hittade jag en Daily som åtminstone är okej; Sagt om och av bibliotek, men den är ändå inte tillräcklig eftersom upplägget är rörigt och fortfarande står okommenterat.

Med andra ord, det är redan ute med verktyg som Daily!