Att leva fullt ut och följa sitt hjärta

I fjol hände något som jag tror att vi alla tänker att det bara händer andra, men som vi ändå fasar för att det ska hända just MIG. Det vill säga att min familj har drabbats av en så hemsk sjukdom som leukemi. Jag har tidigare skrivit om det här. Jag är en av dem som du tänker är "andra" men som för mig är just MIG.

Jag säger att det är min familj som drabbats av den. För även om det är en person som fått själva sjukdomen så är vi alla högst påverkade av den. Man blir så att säga medsjuk. De närmaste som mest förstås, men även vi som är näst närmast. Det innebär att man någon gång varje dag tänker på sjukdomen, hur den påverkar oss, och man börjar även tänka existensiella tankar mer eller mindre dagligen (men inte jämt!). När man tidigare kanske inte behövt oroa sig så mycket över framtiden så blir plötsligt framtiden så väldigt närvarande i ens liv. Hur ska det gå? Det är en sån där tanke jag tänker alltid lite då och då. Dessutom verkar jag kunna brista ut i gråt helt plötsligt sådär när jag är bland vänner jag tycker om. Det gjorde jag aldrig förut.

Samtidigt som framtiden blir så närvarande i ens liv har jag känt att jag blivit bättre på att leva i nuet. Man tvingas bli det på något sätt. För att man helt enkelt inte orkar leva i framtiden hela tiden, när framtiden kan verka så jobbig att hantera. Och det finns en stor missuppfattning om människor med sorg; att man skulle vara ledsen precis hela tiden. Så är det inte. Man kan faktiskt vara glad också. Annars skulle man ju aldrig orka!

Jag har lärt mig att uppskatta alla fina, glada stunder så mycket mer än jag gjorde tidigare. Nu känns det som en ynnest med enkla saker som att dansa, sitta i solen, dricka en kopp kaffe eller kramas.

Men sånt här får ju en också att tänka på hur man verkligen vill leva sitt liv. Vad en ska ägna sin tid åt. Ska man följa sitt hjärta fullt ut? Speciellt om man tidigare kanske följt sitt hjärta lite väl mycket, så att hjärnan inte hängt med. Hur vet man om man följer sitt hjärta sådär lagom mycket, men inte för lite? 

Min pappa brukar säga att man dras dit man har sitt hjärta. Jag har verkligen känt att jag har mitt hjärta hos min systers familj, för jag dras dit hela tiden. Men hjärtat vandrar ju även åt andra håll. Hur undviker man att bli splittrad?

En kväll av lycka på Herräng Dance Camp! Foto: Momo Tham