Dansens klasstillhörighet

Nu i sommar var jag på Herräng Dance Camp - ett dansläger framför allt för lindy hop-dansare. Det var kanske det bästa jag gjort i hela mitt liv. Härlig dans, toppenpersoner i min grupp och sköna ledare. Perfekt organiserat, mat för alla, underhållning i världsklass och allt annat man kan tänkas önska sig.

Men, en sak gjorde mig lite ledsen, (som inte på något sätt kan belastas lägret); det var det återkommande föraktet mot dansbandsmusik och buggare. Ingen verkade se frågan ur ett klassperspektiv; att det framför allt är arbetarklassen som dansar bugg och medelklassen som dansar lindy hop.

Varför det nu skulle vara en så stor skillnad mellan bugg och lindy hop, förutom det uppenbara i att det är andra steg och annan musik, förstår jag inte. De är båda pardanser med förandet och följandet som grundprincip, och i båda danserna strävar man efter att hitta "bounce" och "connection". Detta vet jag eftersom jag själv dansat bugg, och för att mina föräldrar tävlingsdansar i bugg (snart 60 år gamla men ändå har de kommit så långt att de får tävla i SM som endast A-klassdansare får göra). Jazzen passar sig ypperligt till lindy hopens grundsteg, och dansband passar sig ypperligt till buggens. I lindy hopen behöver man ingen tydlig bas för att få in sina steg, det räcker med tydliga breaks ibland. I buggen däremot gäller det att visa tyngd i varje bastakt, därför måste musiken också ha en tydlig och kännbar bas. Därav dansbandsmusikens karaktär. Den är anpassad till bugg, och foxtrot som bygger på samma princip.

Men det finns ju också en annan skillnad; att lindy hop och jazz idag har så mycket högre status än bugg och dansband. Trots att betydligt fler i Sverige dansar bugg än lindy hop! Gå på en danstävling och du ser själv hur många bugg-klasser det finns.

Jag kan inte se att det beror på annat än klass, eller olika kulturellt kapital om man hellre föredrar den termen (same shit, different name). Medelklassens barn är mer vana vid jazzmusik och ovana vid dansband, och vice versa för arbetarklassbarnen.

Inte någon av mina föräldrar har en akademisk utbildning. De har vanliga kneg på dagarna, och brinner för dans på fritiden. De träffades tack vare dansen och det är helt klart en bidragande faktor till att de fortfarande är ihop. Jag har åkt på husvagnssemester varje sommar som barn, oftast till Pite havsbad som erbjöd dansband tre dagar i veckan. Jag har helt enkelt vuxit upp med dansbandsmusiken. Aldrig fick jag höra jazz hemma, eller klassisk musik. Att jag ändå upptäckte lindy hopen var tack vare två som studerade till rymdingenjörer i Kiruna och som startade en kurs i vår förening Kiruna Bugg & Swing. Just det - blivande ingenjörer. Det var medelklassen som tog lindy hopen till oss i Kiruna.

Det man bör komma ihåg är att lindy hop och jazz var som bugg och dansband är idag; en musik och dans för arbetarklassen (först startad av svarta i USA) - hånad av medelklassen. Inte alls ansedd som "fin" musik och dans på den tiden alltså.

Kanske blir buggen och dansbandsmusiken om 70 år lika klassisk som lindy hopen och jazzen är idag? Det återstår att se. Om det är något vi vet om klass och kulturellt kapital är att det är i ständig förändring, och att var och en av oss faktiskt kan göra skillnad. Nu inte sagt att du ska sluta dansa lindy hop om du är medelklass - det är ju en fantastiskt rolig dans! Men kanske att du tänker efter innan du nästa gång slentrianmässigt kritiserar dansbandsmusik.

Mamma och pappa dansar.