Skavlan sänkte mitt filmprojekt

På fredag kommer runt 1,8 miljoner svenskar titta på Skavlan på SVT. Även om jag verkligen gillar formatet där ett samtal pågår mellan flera intressanta kända personligheter, slås jag av bitterhet. Skavlan väljer att gång på gång nedvärdera kvinnor han intervjuar. Inte minst tänker jag på när han reducerade Camilla Henemark - en av Sveriges största kulturpersonligheter - till att bara vara kungens älskarinna. SvD:s Kristin Lundell skrev en krönika om det och tyckte att det var skäl nog att lägga ned programmet.

Jag har också en personlig bitterhet kopplad till Skavlan. 2007 började jag med ett filmprojekt som jag kallade för This femme fucks back! Filmen skulle visa på en ny sorts feministisk aktivism som använde femininitet som ett sätt att slå tillbaka, i en värld där femininitet har lägre status än maskulinitet. Till exempel har begreppet "pojkflicka" bra mycket mer status än "flickpojke" - ja som ni hör själva så finns ju inte ens det begreppet, så tabu är det fortfarande. Men det femme-aktivisterna gör (oavsett vilket kön de själva har eller identifierar sig med) är att ifrågasätta denna världsordning.

Halva finansieringen var klar till filmprojektet. Jag hade stöd av i stort sett alla instanser man kan få stöd av i filmvärlden - alla trodde på min idé - och jag hade en producent på båten; Little Big Productions. All good to go, bara SVT kvar. För det var mitt mål, att visa för svenska folket att det finns en lucka i vår förståelse av världen. Att vi inte kan hålla på och förminska femininitet, för det kommer bara begränsa oss själva.

Vi hörde av oss till SVT och fick ett halvt ja. Vi skulle bara ha en diskussion om längden på filmen först. SVT skulle stå för resten av finansieringen. Det mesta var redan inspelat, så det var i stort sett bara klippningen kvar, och givetvis att sätta ihop det till en bra historia.

Men det blev aldrig en diskussion om längden. Tiden gick, och vi började undra varför SVT inte kunde ge några besked, trots att vi kontinuerligt hörde av oss till dem. Till slut fick vi meddelandet av producenten i fråga att diskussionen skulle tas upp "efter att hon producerat Skavlan". Som ni nu kan förstå blev det aldrig någon diskussion, för Skavlan produceras än idag.

Det är inte för sakens skull jag är bitter, att SVT valde att producera ett annat program än min film. Rent tittarsiffremässigt gjorde de ju rätt. Min film hade aldrig dragit 1,8 miljoner tittare, kanske inte ens några hundratusen. Men det som stör mig är att SVT valde att satsa på en förlöjligande och fördomsfull programledare, istället för på min film som faktiskt skulle kunna väcka helt nya tankar om kön, femininitet, feminism och aktivism överhuvudtaget.

Nu i efterhand frågar jag mig om det verkligen var värt det, trots de höga tittarsiffrorna. Var det värt att kvinna efter kvinna förminskats av Skavlan inför en stor del av svenska - och norska - folket? Hur tror ni att det kändes för kvinnorna i soffan som såg på det här? Är det verkligen uppdraget som public service har?

På SVT:s webb läser jag att de ska "garantera medborgarna ett brett utbud av program", samt att utbudet "präglas av demokratiska och humanistiska värden, folkbildningsambitioner, mångfald och kvalitet" och att SVT ska spegla "hela landet". Med denna uppdragsbeskrivning anser jag att de fattade fel beslut när de valde Skavlan före min dokumentär. Skavlan är vare sig folkbildande, präglas av mångfald eller speglar hela landet. Skavlan står inte heller för en bredd, utan snarare en likriktning. This femme fucks back! hade däremot uppfyllt alla dessa kriterier.

Jag lade ned filmprojektet, men jag fick åtminstone utlopp för mina tankar tack vare Petra Östergren. Hon frågade 2008 om jag ville vara med i en antologi om nya feministiska riktningar, den skulle samla feminister från höger till vänster. Feminister som inte alltid håller med varandra, men som ändå kan tänka sig att dela sina tankar i samma bok. Resultatet blev en text om femme i antologin, som fick namnet F-ordet - mot en ny feminism (länken leder till Adlibris där du kan köpa den som pocket för vrakpriset 22 kr!). Till exempel beskrev Nina Lekander boken såhär i Expressen;

"I F-ordet har Petra Östergren lyckats trumma ihop ett gäng – ett kombinerat fitt- och pittstim – där de flesta har om inte något helt och hållet nytt så i alla fall eget att säga. Och ibland sägs det dessutom av (för mig) nya röster: det är till exempel inte allas vår femme-mamma Ulrika Dahl som skriver om femme-inism och -aktivism utan den unga filmaren Maria Niemi. Hon gör det i en smart text om strävan att förvandla den lågt värderade femininiteten och/eller slampigheten till något frigörande och politiskt, och kopplar den överraskande till sin egen mammas medvetna ”dum blondin”-stil hemma i macho-Kiruna."