Jag började efter att jag blivit så hjärtekrossad att jag hamnade i en livskris. Vad skulle jag göra av mitt liv? Förutom jobbet kändes det som att jag inte hade något att glädjas åt. Det var då som en kompis frågade mig om vi skulle anmäla oss till en lindy hop-kurs. Eftersom jag dansat lindy hop när jag var sjutton år och redan då tyckte att det var den roligaste av alla danser så sa jag direkt ja. Vad hade jag att förlora?
 |
| Jag i en dansföreställning om 1900-talets danser, år 2000 |
 |
| Vi dansade till låten "Swing it, magistern!" |
Vi började dansa och jag bestämde mig för att ta det lugnt. Gå kurser i de nivåer jag kände mig mogen i, inte stressa. Precis som mina föräldrar har jag ju hela livet på mig, tänkte jag. Jag behövde inte ta det så allvarligt. Jag måste inte bli bäst, inte ens bli bra - det viktiga är att jag har roligt. Det var just det som gjorde att det blev så roligt! Att jag lät lusten styra, inte prestationsångesten (även om den givetvis gett sig till känna ibland också, jag är ingen övermänniska..).
I lindy hopen har jag dessutom fått leva ut mina töntiga sidor. Att vara skojig, flickig och göra bort sig är sånt som premieras i den dansen, till skillnad från i övriga livet skulle jag faktiskt vilja säga.
Så varför är lindy hop så roligt? Det har jag, och några andra, försökt beskriva i ett reportage i P4 Kultur som jag var med i.
 |
| Socialdans, varje söndag på Stora Skuggan. Foto: Anna Törnqvist |
No comments:
Post a Comment