Nollgradig

Vägen till en sociala medie-policy

2011-09-28T12:17:00.000-07:00

Jag har fått en del frågor om hur vi på fackförbundet Kommunal har arbetat med riktlinjer för sociala medier, eftersom en av Sveriges främsta sociala medie-experter Brit Stakston nämnt oss (och vi har också samarbetat med henne). Så jag tänkte helt enkelt förklara lite hur vi gjorde här;

I fjol fick jag som Kommunals mesta sociala medie-nörd (tillika webbredaktör/kommunikatör) uppdraget att tillsammans med en arbetsgrupp bestående av enhetschefer och förste vice ordföranden i Kommunal arbeta fram en policy för sociala medier. Vi hade mycket diskussioner, och många aspekter att ta in i arbetet - allt från hur vi kan använda möjligheterna till hur vi kan undvika negativa konsekvenser som sociala medier ibland kan ge. Och ju mer vi pratade kom vi närmare till där vi är idag; att vi inte ska ha en sociala medie-policy. Vi bestämde oss istället för att satsa på ett samtalsmaterial om sociala medier.

Varför valde vi den här vägen istället för policy-vägen? Vi kom fram till att det finns många argument för att samtal fungerar bättre än policys. Det är lite som förste vice ordförande Tobias Baudin sa; "Så fort ett problem dyker upp, ja då ropas det om att vi måste ha en policy". Alla problem löses helt enkelt inte av policys, hur gärna man än skulle vilja att det fungerade så.

Det svåra är att få människor att efterleva en policy. Den må vara välskriven, kortfattad, kanske till och med intressant layoutad (även om jag ännu inte sett en policy som är det), men det betyder ändå inte att den når ut och förankras i organisationen. Policys har en förmåga att hamna i byrålådan, eller helt enkelt ignoreras tills de glöms bort, om inte den närmaste chefen är duktig på att lyfta fram innehållet i dem. Men det kan bli en svettig uppgift för cheferna, eftersom det oftast finns så många policys att hålla reda på.

Dessutom är sociala medier ett ämne där kunskaperna varierar stort. En del använder det dagligen, andra väljer helt bort det. Det är svårt att skapa en policy om något som kräver en hel del förkunskaper hos den som ska följa den.

Så vi tänkte istället på vad vi ville uppnå. Ja, det var framför allt en gemensam kunskapsnivå och försöka komma fram till en någorlunda samsyn om sociala medier. Och i dagens sociala medie-landskap har många av oss märkt att dialog främjar kunskapsutbyte, och det är också genom samtal vi kan uppnå en samsyn. När vi kommit fram till denna insikt var det istället ett samtalsmaterial vi tyckte att vi behövde, som en ingång i enheter/avdelningar runt om i organisationen. Jag arbetade med att sätta ihop samtalsmaterialet i somras och nu under hösten har vi lanserat den, först på en träff för chefer och avdelningsstyrelser, och därefter på en personaldag för förbundskontoret då vi också startade igång samtalen direkt.

Det är inte säkert att vi har lösningen i vår hand. Kanske finns det andra sätt som är bättre, eller andra lösningar som passar bättre i andra organisationer. Men vi har valt att göra ett försök med denna början, och hur resultatet av det kommer bli får vi se. Vi kommer att samla in anteckningar från samtalen, och utifrån dem ser vi också hur vi går vidare med vårt tänk kring sociala medier. Det är hela tiden ett fortsatt arbete som måste utvecklas och som inte får stelna till i en snart ouppdaterad policy.

En jobbannons som andas employer branding

2011-05-24T07:57:00.000-07:00

Något jag alltid tycker är intressant att läsa är jobbannonser. Inte så mycket för att hitta något till mig själv, utan mest för att se vad arbetsmarknaden efterfrågar just nu. Jag tycker också det är intressant att hitta exemplen som sticker ut, som talar till en på ett helt annat sätt än de vanliga varianterna, där arbetsgivaren tydligt jobbar med employer branding (som jag skrivit om tidigare här).

Jag har nog aldrig blivit gladare av en jobbannons än idag när jag ramlade över Pingdoms platsannons där de söker en bloggare.

De nämner i annonsen till exempel att de är "prylnördar och gillar shiny new things" och att man därför får välja dator och tillbehör själv. De publicerar också en bild på sin IT-kyl. Och förutom schyssta förmåner av mer vanlig karaktär bjuder de till exempel på fri Spotify Premium och 500 spänn i månaden till valfria magasin.

Jag hoppas jag ser fler jobbannonser i framtiden som vågar ange företagets eller organisationens karaktär på samma sätt, och som faktiskt spaltar upp personalförmånerna.

När svår sjukdom drabbar familjen

2011-04-28T10:55:00.000-07:00

Jag har tänkt på det här blogginlägget säkert hundra gånger. Hur jag ska formulera det, vad jag ska säga. Det finns så mycket att säga samtidigt som det känns helt tomt i mitt huvud. Det går helt enkelt inte att beskriva hur det känns när svår sjukdom lamslår ens familj. Och det är inte första gången, tyvärr.

När jag var liten, bara tio år gammal, fick min mamma diagnosen cancer, och i ett halvår trodde vi att hon var dödssjuk. Hon fick till och med en dödsdom, att om operationen inte gick bra så hade hon inte mycket tid kvar. Under den här tiden tog min syster Monica och hennes pojkvän Micke hand om mig när mamma var i Umeå för att få cellgift och strålning, samt opereras. Efter operationen visade det sig att mamma blivit feldiagnosticerad, hon hade egentligen en godartad tumör. Cellgift, strålning mot njuren och en operation med kronisk smärta som följd blev resultatet av den felbedömningen. Men vi var ändå glada över resultatet - mamma fick ju leva vidare!

Nu är det dock cancer på riktigt. Min svåger Micke har drabbats av lekuemi (AML). De har två barn på tio och tolv år. Denna gång är det vi som får ta hand om dem. Det känns såklart fint att kunna ge tillbaka för den tid de ägnade sig åt mig när jag var liten. Men jag kan inte låta bli att undra varför så mycket djävulskap ska drabba en och samma familj. Mickes pappa dog av cancer, samma år som Monica och Micke träffades och samma år som vår mamma fick sin diagnos.

På senare tid har vi varit ganska fredade. Och just när jag kände mig som lugnast, att nu verkar allt ändå gå ganska bra, så händer det här. Sjukdom lägger sig som ett mörkt töcken över oss igen. Och det är svårt att inte bli bitter, arg och frustrerad. Vill gärna anklaga någon, men det finns ingen att anklaga.

Men samtidigt påminner jag mig själv om att mammas sjukdom förde oss närmare varandra. Det var tack vare den tiden som jag lärde känna Micke nästan som min egen bror. Och nu när Micke själv är sjuk så får jag en massa kvalitetstid med mina syskonbarn som jag troligen inte hade tagit mig tid till annars mitt i jobbsäsongen. Dumt nog, kan man tycka såhär i efterhand.

Så mitt i all ledsamhet och frustration tänker jag på att jag snart ska upp i norr igen för att få träffa min syster och svåger, samt ta hand om världens skönaste barn, Joe och Tua. Då känns livet genast mycket ljusare.

Joe och Tua

Webbhotell med kollektivavtal

2011-04-10T03:01:00.000-07:00

För ett fackförbund är det givet att alla leverantörer ska ha kollektivavtal, det vill säga tryggade arbetsvillkor för personalen i form av avtal med facket. Många företag påstår sig ha bra arbetsvillkor och förmåner, men utan att kollektivavtal kan de där bra förmånerna ryckas ifrån personalen vilken dag som helst företaget står inför dåliga finansiella resurser. I ett kollektivavtal är däremot villkor och förmåner avtalade flera år framöver, och kan inte avbrytas utan att facket får vidta åtgärder som att ta företaget till Arbetsdomstolen. I många fall är det tyvärr också så att företag som inte har kollektivavtal inte betalar in tjänstepension för personalen. Dessa går alltså miste om den viktiga delen i pensionstrekanten, oftast utan att veta om det. Alltså är det en stor skillnad för personalen mellan att ha kollektivavtal och inte. Personligen tycker jag att alla organisationer som vill ha leverantörer med bra arbetsvillkor ska se till att de har kollektivavtal.

När jag gav mig ut på jakten efter webbhotell med kollektivavtal tänkte jag mig först att det skulle bli en snårig skog att leta i. Men det visade sig bli ganska enkelt - jag kontaktade helt enkelt facket för att få hjälp. Visserligen har inte de mest välkända webbhotellen kollektivavtal tyvärr, men det finns andra mindre aktörer visade det sig.

Ett samtal med Unionen gav dessa tips; Jamtport Webbhotell AB och Webbstugan i Hälsingland har hängavtal med Unionen. Och webbhotellet Axentus har avtal med GS.

Kanske finns det fler webbhotell med kollektivavtal, tipsa mig så bättrar jag på listan!

Employer branding

2011-04-08T06:49:00.000-07:00

Jag förvånas lite av att kurslitteraturen jag läser nu, som ändå är från 2008-2009, inte tar upp begreppet employer branding – det vill säga varumärkesarbete ur ett arbetsgivarperspektiv. Det är ett begrepp som jag hör talas om ofta numera och som jag upplever får allt större betydelse. Jag tänker inte minst på Google som ses som en förebild med lokalt dagis, tvättmöjligheter på jobbet och gratis transport till jobbet. ”Alla vill jobba på Google” brukar det sägas.

Rita Mårtenson kommer in på ämnet när hon tar upp att företag och organisationer med gott anseende har lättare för att attrahera de bästa medarbetarna, får lägre personalomsättning och högre lojalitet, samt anställda som identifierar sig med företaget/organisationen. Hon skriver också att de anställda vill kunna känna stolthet över sin arbetsplats och känna att de har förtroendet att fatta beslut. Dessutom bemöter nöjda anställda kunderna/medlemmarna bättre.

Jag upplever att vissa företag och organisationer har tagit till sig employer branding-tänket, medan andra kör på i gamla vanliga spår men samtidigt grämer sig över varför de inte får tillräckligt bra sökande på platsannonser. Och att en del företag inför omoderna regler, som förbud mot Facebook-användande, utan tanke på att det kommer ge negativ effekt i media vilket försämrar varumärket, inte minst ur employer branding-synpunkt - vem vill jobba på en arbetsplats med en massa uråldriga regler?

Jag tror att employer branding kommer att bli allt viktigare för alla arbetsgivare, och att det inte bara handlar om fräcka platsannonser eller att kunna erbjuda kontorsplats i city. Jag tror det framför allt kommer att handla om att ha bra arbetsvillkor som är anpassade efter dagens behov. För trots hög arbetslöshet är det uppenbart att många företag och organisationer har svårt att hitta den personal de behöver. Då gäller det att ha något att komma med som sticker ut från mängden, typ som Googles fria luncher och 20 procent "lektid" (vilket för övrigt en kompis till mig har på sitt programmerarjobb här i Sverige - varje fredag får de göra vad de vill).

Informatör igår, kommunikatör imorgon?

2011-02-10T05:24:00.000-08:00

Just nu pluggar jag medie- och kommunikationsvetenskap, och insåg att en del inlägg jag gör i kursen passar lika bra som blogginlägg. För jag vill gärna ha respons av er andra som jobbar inom branschen också!

Vad tror ni om kommunikationsjobbets framtid? Kommer informatörstiteln att bytas ut till kommunikatör?

Genomgående när jag läste både Jesper Falkheimers Medier och kommunikation och Larsåke Larssons Upplysning och propaganda kände jag inte riktigt igenom mig i tituleringen av kommunikationsjobbet. Både Falkheimer och Larsson kallar genomgående kommunikationsjobbet inom organisationer, offentlig sektor och privata företag för informatör, även om de tar upp andra titlar som redaktör, webmaster och presschef. I mitt yrkesliv har jag främst stött på titlar som kommunikatör, webbredaktör och pressekreterare (själv har jag titeln webbredaktör även om jag egentligen är mer av en kommunikatör i stort, inte bara inom webb). Det har dessutom blivit mer vanligt att webbredaktörsjobbet går mot att heta webbkommunikatör, eller till och med kommunikationsstrateg. Nu denna vecka söker Rikspolisstyrelsen till exempel en ”kommunikationsstrateg, webb, sociala medier”.

Som jag ser det så börjar titeln kommunikatör allt mer ta över, eftersom man vill betona att jobbet handlar mer om att kommunicera än att informera. Jag tror att sociala medier har påskyndat denna process, där det är så tydligt att kommunikation i form av dialog fungerar så mycket bättre än ”megafon-kommunikation” som det ofta kallas numera att bara trumma ut sina budskap.

Samtidigt kan det handla om en ängslighet i branschen, att man vill använda den titel som låter mest professionell och rätt i tiden. Jag tänker här på den diskussion som finns huruvida informatör är en profession. 1991 kom Emanuelsson och Karlsson fram till att informatörsyrket inte kan betraktas som en profession eftersom det saknar autonomi och monopol. Å andra sidan menar Tjernström-Ottestig att diskussionen har svängt till att snarare handla om huruvida arbetet är utfört på ett professionellt sätt än om titeln är en profession.

Är det så att informatörstiteln håller på att förändras? Beror det på till exempel sociala mediers intåg i kommunikationsarbetet? Eller beror det kanske på osäkerheten i branschen, att man inte riktigt vet om yrket är en profession?

UPPDATERING:

"Fler och fler väljer att kalla sig kommunikatör som alternativ till informatör, funktionen som ansvarar för information/kommunikation heter allt oftare kommunikationsavdelning. Jag och många med mig menar att det speglar ett bredare ansvarsområde och jag har många exempel på att det också har gagnat lönekuvertet." skriver Sylvia Nylin, VD Sveriges Informationsförening

The Daily is OUT

2011-01-28T04:35:00.000-08:00

Många av oss twittrare har reagerat på att vi då och då verkar ha bidragit med historier till något sorts dagligt blad från personer eller organisationer. Ofta skrivs de ut med att X's Daily is out. Till en början blev jag lite förskräckt - vad medverkar jag i för tidning helt utan att veta om det. Men sen när jag surfade in på länken såg jag bara ett jytter av textreferenser, helt utan kommentarer och bara sådär rätt upp och ner. Helt ointressant med andra ord, åtminstone för mig. Här är ett exempel.

Sen har dessvärre detta fenomen spridit sig och det kommer en hel del sådana här Dailys om dagen (kunde de inte åtminstone ha hetat Weekly!). Dessvärre är denna webbtidning i 9 fall av 10 ett tecken på dålig kommunikation och man riskerar att ses som SPAM.

Jag twittrade att jag är leds på dem och fick inom två timmar respons av åtta personer som var lika trött på dem som jag. Bara en tyckte att hon har sin för att inte missa något som någon annan delat. Men då är det väl lika bra att inte automatiskt trycka ut den på Twitter, utan behålla den som sin egen RSS-läsare? Inte minst är det störigt när man bland sina mentions tror sig ha bidragit med något som visar sig bara vara en helt okommenterad tweet från någons RSS-flöde.

Anledningen är enkel till att dessa Dailys är ointressanta, trots dess tidningsaktiga grafiska design. Automatiska postningar kommer aldrig någonsin ersätta redaktionellt eller personligt material. Vi är inte intresserade av vad du eller din organisation har för RSS-flöden, vi vill veta vad du tänker om den information du dagligen hämtar in. Med andra ord, beskriv gärna ditt flöde, men gör det med dina egna ord, kanske i en bloggpost eller skapa en riktig webbtidning med redaktionellt material.

Om jag ändå ska vara snäll så hittade jag en Daily som åtminstone är okej; Sagt om och av bibliotek, men den är ändå inte tillräcklig eftersom upplägget är rörigt och fortfarande står okommenterat.

Med andra ord, det är redan ute med verktyg som Daily!

Från en gnällande tv-spelstjej

2011-01-21T03:33:00.000-08:00

Det har varit en artikelserie nu i DN om tjejer som spelar dataspel, (här påstod jag först att det kanske skulle kallas för "digitala spel", men fick sen veta att data betyder information och därför funkar ju dataspel även på tv-spel). I DN-artikeln påstås insändarkommentarer att tjejer "gnäller" och behöver mer "skinn på näsan". Jag tänkte bidra med lite mer gnäll.

Själv har jag haft en fäbless för TV-spel när jag var liten. Jag älskade Super Mario Bros 1-3, men även andra liknande spel. Jag och min kusin umgicks varje helg, jag sov ofta över där och då hyrde vi TV-spel som vi spelade hela natten och dagen. Det var fantastiskt och det finns fina videofilmer över hur vi hoppar med hela kroppen när vi ska hoppa över något i själva spelet. Super Mario Bros 2 kunde till min förtjusning erbjuda en kvinnokaraktär - Princess Peach - som jag alltid spelade.

När jag gick i högstadiet blev jag naturligtvis intresserad av datorernas möjlighet. För att få tillträde till datasalen dygnet runt gick jag med i Bolagsskolans dataklubb, som enda tjej. Det provocerade en del, som tyckte att jag upptog plats i datasalen för något så onödigt som mIRC:ande (chat) - de andra skulle förstås spela Quake.

Jag utmanades flera gånger att börja spela Quake, men det kändes hela tiden som att jag uppmuntrades att göra det för att bevisa något. Skulle jag spela dåligt skulle jag på så sätt prägla hela tjejsläktet. Jag vägrade därför spela Quake.

Istället började jag spela komedispelet Monkey Island (i alla dess versioner) med min första pojkvän Henrik, som jag just träffat tack vare mIRC. Det här spelet gav mig en helt annan känsla än Quake (döda-spel i realistisk tappning har aldrig varit min grej). Myst var ett annat spel jag fastnade för och varvade. Sen kan man säga att jag tappade bort mig när jag inte längre hade en datanördig pojkvän och aldrig själv fastnade för 3D-spelen i TV-spelskonsolerna. Jag spelade visserligen Zelda - Ocarina of time, och varvade det nästan, förutom att jag gav upp hos sista bossen.

Det var först i fjol, 2010, som jag verkligen hittade tillbaka till TV-spel och det var återigen tack vare Nintendo och denna gång Wii. Super Mario Bros Wii är fantastiskt, har allt det bra som de gamla spelen har och med en modern touch som ändå inte blir förvirrande som 3D-spel. Inte minst älskar jag musiken, som alltid varit så bra överlag hos Nintendo-spel.

Men man kan säga att jag hämmats en del av att vara tjej i mitt spelande. Dels för att jag inte introducerats till spel om jag inte haft nördiga killar vid min sida, och dels för att jag provocerats att "visa vad jag går för" av killar (vilket satte igång min prestationsångest). Numera vågar jag nästan bara spela för mig själv, när ingen ser, men det gör också spelandet mindre roligt för jag älskar att spela med sällskap.

Sammanfattningsvis kan man kanske säga att mycket sitter i mitt eget huvud och att jag "gnäller", men jag tror samtidigt att killar har lite lättare att bli introducerade på spelarenan och känna sig mer bekväma och anonyma där än tjejer. Är man som tjej öppen med att man spelar så är det som att man ska representera hela könet, vilket känns helt orimligt pressande.

Låt mig vara tjej, nyfiken på spel och ändå kass på det utan att det ska stämpla alla grymt bra tjejspelare där ute.

Ett kommunikationstips till Kiruna kommun

2011-01-15T12:31:00.000-08:00

Min syster berättade för mig idag om tidningen "Kiruna Information" som verkar gå ut till alla hushåll i hela Kiruna kommun. Ni kan tänka er kostnaden för den tidningen som ska distribueras ut till så många hushåll. Tidigare har jag tänkt att Kiruna kommun kanske har en så fattig webbplats på grund av att det saknas pengar i förvaltningen, men den här tidningen vittnar om annat.

Därför har jag ett tips till Kiruna kommun, eller en form av kort kommunikationsstrategi, som jag bjuder på helt gratis:

Istället för att ge ut tidningen Kiruna Information, köp en sida i Kiruna Annonsblad. Den läses av alla kirunabor (jag gissar att Kiruna Information ofta hamnar rätt i papperskorgen) och ni slipper distributionskostnaden. Resultatet är större räckvidd och lägre kostnad.
Sidan i Kiruna Annonsblad ska inte vara som nuvarande sidor Kiruna kommun köper med annonsliknande rutor, utan helt enkelt redaktionellt material på samma sätt som i Kiruna Information.
Det redaktionella materialet kan samsas med annonsliknande information från kommunen, men kan göras på ett smartare sätt. En föregångare här är Stockholm stad som köper två sidor i Mitt i-tidningarna (ungefär lika lokala tidningar som Kiruna Annonsblad, men med mer redaktionellt material överlag) som de fyller med redaktionellt material och ett par egna annonser.
Lägg resterande pengar på att förbättra webbplatsen. En förebild vars koncept ni kan anamma är Botkyrka kommun.

Kiruna är som en enda semester

2010-12-28T13:24:00.000-08:00

Alltid när jag är i Kiruna har jag semester. Därför är Kiruna inte bara min hemort utan också synonymt med semester för mig. Vintersemestern är nog den bästa. Dels är det sjukt vackert utomhus, och dels är det fullt tillåtet att bara slappa med kylan och mörkret som ursäkt.

Bläckhornen är kulturminnesmärkta gruvarbetarbostäder i Kiruna.

I Kiruna umgås jag med familjen. Det är nästan bara på jul och sommar som jag har möjlighet att göra det. Just nu är det så mysigt att vi alla bor i mina föräldrars tvåa, trängs och har oss som sig bör. Idag har jag till exempel suttit och pluggat, medan pappa kollat på fotboll och systers familj spelat Cirkus:

Familjen Lindehag

Det är också ypperligt att shoppa i Kiruna, eftersom det går fort som sjuttsingen. Alla provhytter är lediga och nästan ingen är ute på stan. Därför lyckas jag alltid hitta fynd i Kiruna som jag i Stockholm inte ens orkar börja leta mig till. Som den här snygga koftan:

Imorgon ska jag åka upp i fjällen, till Pirttivuopio. Det finns en dal där som är utomordentligt vacker, Vistasdalen. En dag vill jag vandra vid Kebnekaise och sova över i fjällstationen med någon jag tycker om.

Snart hos kidsen!

2010-12-17T10:52:00.000-08:00

Ebba, Tua och Joe

Jag längtar efter mina syskonbarn som jag ska få träffa snart. Ser fram emot en massa mys i soffan hemma hos mina föräldrar, där vi alla trängs ihop för att se Harry Potter eller någon annan liknande familjefilm. Kanske får jag viska dialogen i Tuas öra, eller så kanske Joe lutar mot min axel när han blir trött. Och så Ebba som är charmen själv. Bättre än så kan man nog inte ha det.

Jacuzzibadet på skidsemestern i Abisko

En dag ska jag börja pyssla

2010-11-28T13:07:00.000-08:00

Varje år går jag på Konstfacks julmarknad och blir inspirerad. En av de bästa saker jag kom hem med därifrån i år var knappar, så att jag kan piffa upp mina trista H&M-koftor. Knapparna inhandlade jag av Björnsson.

Från hennes blogg hittade jag Pyssel & Inspiration som ledde mig till en blogg om Amigurumi. Nu känner jag världens sug på att börja virka dessa fantastiska figurer. Men jag kan inte så mycket om virkande egentligen, så jag skulle behöva en läromästare.

Kanske göra en liten sköldpadda?

Swing it!

2010-11-22T09:53:00.000-08:00

Jag har börjat blogga på Swingout.se. Känns kul att blogga på ett ställe där jag inte är helt ensam, som jag är här. Jag har nämligen börjat dansa Medel-nivån på Chicago, vilket känns utmanande och extra roligt.

Nu funderar jag på att åka på Vinterlägret i Uppsala i januari, och har förmodligen fått två kompisar med mig. Hurra!

Sociala medier saknas i Medie- och kommunikationsvetenskapen

2010-11-04T14:41:00.000-07:00

Mitt första intryck av Medie- och kommunikationsvetenskapen hittills (läser just nu om politisk kommunikation) är att sociala medier saknas helt i en lärobok som ändå är från 2009. Trots att sociala medier om något är viktigt i sammanhang när det handlar om politisk kommunikation.

Jag hoppas på bättring i kursen (Medier, kultur och samhälle heter delkursen), men om inte så känner jag mig taggad att tillföra den dimensionen i universitetssfären. Mittuniversitetet - här har ni en sociala medie-profet.

Kiruna dör, slåss!

2010-10-08T13:54:00.000-07:00

De flesta kirunabor känner till det uttrycket, som stod på en vägg i Kiruna en gång i tiden. Det var dock inte ens nära att Kiruna höll på att dö då. Men i veckan fick jag veta att Kirunas slalombacke inte kommer att öppna denna vintersäsong. Ni som känner till Kiruna vet om att det är på vintern som staden visar sitt bästa jag. Och slalombacken tillhör definitivt en del av just vinterstaden Kiruna. Men kommunen valde att privatisera slalombacken och det säger sig självt att den inte kan gå runt. Så nu, av rent kommersiella anledningar, stängs den ned.

Det är hög tid att kommunen funderar på att återta den i egen regi. Låt inte Kiruna dö!

Dansens klasstillhörighet

2010-08-08T13:18:00.000-07:00

Nu i sommar var jag på Herräng Dance Camp - ett dansläger framför allt för lindy hop-dansare. Det var kanske det bästa jag gjort i hela mitt liv. Härlig dans, toppenpersoner i min grupp och sköna ledare. Perfekt organiserat, mat för alla, underhållning i världsklass och allt annat man kan tänkas önska sig.

Men, en sak gjorde mig lite ledsen, (som inte på något sätt kan belastas lägret); det var det återkommande föraktet mot dansbandsmusik och buggare. Ingen verkade se frågan ur ett klassperspektiv; att det framför allt är arbetarklassen som dansar bugg och medelklassen som dansar lindy hop.

Varför det nu skulle vara en så stor skillnad mellan bugg och lindy hop, förutom det uppenbara i att det är andra steg och annan musik, förstår jag inte. De är båda pardanser med förandet och följandet som grundprincip, och i båda danserna strävar man efter att hitta "bounce" och "connection". Detta vet jag eftersom jag själv dansat bugg, och för att mina föräldrar tävlingsdansar i bugg (snart 60 år gamla men ändå har de kommit så långt att de får tävla i SM som endast A-klassdansare får göra). Jazzen passar sig ypperligt till lindy hopens grundsteg, och dansband passar sig ypperligt till buggens. I lindy hopen behöver man ingen tydlig bas för att få in sina steg, det räcker med tydliga breaks ibland. I buggen däremot gäller det att visa tyngd i varje bastakt, därför måste musiken också ha en tydlig och kännbar bas. Därav dansbandsmusikens karaktär. Den är anpassad till bugg, och foxtrot som bygger på samma princip.

Men det finns ju också en annan skillnad; att lindy hop och jazz idag har så mycket högre status än bugg och dansband. Trots att betydligt fler i Sverige dansar bugg än lindy hop! Gå på en danstävling och du ser själv hur många bugg-klasser det finns.

Jag kan inte se att det beror på annat än klass, eller olika kulturellt kapital om man hellre föredrar den termen (same shit, different name). Medelklassens barn är mer vana vid jazzmusik och ovana vid dansband, och vice versa för arbetarklassbarnen.

Inte någon av mina föräldrar har en akademisk utbildning. De har vanliga kneg på dagarna, och brinner för dans på fritiden. De träffades tack vare dansen och det är helt klart en bidragande faktor till att de fortfarande är ihop. Jag har åkt på husvagnssemester varje sommar som barn, oftast till Pite havsbad som erbjöd dansband tre dagar i veckan. Jag har helt enkelt vuxit upp med dansbandsmusiken. Aldrig fick jag höra jazz hemma, eller klassisk musik. Att jag ändå upptäckte lindy hopen var tack vare två som studerade till rymdingenjörer i Kiruna och som startade en kurs i vår förening Kiruna Bugg & Swing. Just det - blivande ingenjörer. Det var medelklassen som tog lindy hopen till oss i Kiruna.

Det man bör komma ihåg är att lindy hop och jazz var som bugg och dansband är idag; en musik och dans för arbetarklassen (först startad av svarta i USA) - hånad av medelklassen. Inte alls ansedd som "fin" musik och dans på den tiden alltså.

Kanske blir buggen och dansbandsmusiken om 70 år lika klassisk som lindy hopen och jazzen är idag? Det återstår att se. Om det är något vi vet om klass och kulturellt kapital är att det är i ständig förändring, och att var och en av oss faktiskt kan göra skillnad. Nu inte sagt att du ska sluta dansa lindy hop om du är medelklass - det är ju en fantastiskt rolig dans! Men kanske att du tänker efter innan du nästa gång slentrianmässigt kritiserar dansbandsmusik.

Mamma och pappa dansar.

Inspirerad av Wedinskan, Jens Lekman och livet

2010-08-08T04:55:00.000-07:00

Jag är så ruskigt inspirerad just nu. Jag var på Jens Lekmans spelning på Strand igår, grät till Black cab och blev oändligt mer inspirerad. Det är nästan som att jag sprängs snart av all inspiration, men jag är på något sätt lite rädd för att låta den få utlopp. Tänk om det blir.. vad som helst! Men jag känner ändå, hur det pockar på, att jag måste börja skriva en bok. Jag har en berättelse inom mig som har vuxit allt eftersom åren gått, och det är nu, om någonsin, som jag borde ta tag i den känner jag. Om det är någon som har några skrivtips, kom gärna med dem.

Tills dess lite kreativ inspiration från Wedinskan i Bagarmossen:

Lite tankar kring #snyggastvinner

2010-07-03T08:07:00.000-07:00

Det ante mig att det skulle komma lite funderingar kring #snyggastvinner på #Almedalen på ett lite mer moraliserande sätt - som att det är fel att fokusera på eller bedöma utseende, och som att det skulle gå i motsats till smarthet. Alla som vet lite om queerpolitik vet att utseende och uttryck kan använda som påtryckningsmedel, eller få fram en politisk poäng (ta till exempel femme som jag gör en film om, THIS FEMME FUCKS BACK!, och som jag skrivit om i F-ordet).

Makthavare.se tar upp problematiken och @LisaGemmel ger bra svar!

Jag tycker mest det ska bli kul att ha något att göra, jag är lite dålig på att slappna av sådär under första semesterveckan och det är bra att ha något att avleda tankarna med. Och jag hoppas se många lustfyllda bilder som även kan lyckas göra en politisk poäng eller åtminstone hotta upp sin egen organisation eller företag. Ta plats - om det är något som inspirerar mig så är det människor som vågar ta plats med ödmjukhet och självdistans!

Dessutom tycker jag att den propra stilen som de flesta politiker kör med är otroligt tråkig, så jag hoppas på färgglada, hemgjorda kreationer. Minns väl att jag inte är ett fan av ideal, och ett stort fan av normbrytande. Jag kommer såklart försöka ta in dessa värderingar i min bedömning. Kan tipsa om en politiskt inspirerad designer här: Elmo Fors, som också är en god vän till mig (och faktiskt mitt ex om man ska vara nogsam).

Tävlingskriterier nedan eller här.

#Snyggastvinner på Almedalen!

2010-07-01T10:08:00.000-07:00

Mina kollegor har pratat om Almedalsveckan och på skämt om hur de ska försöka vara snyggast på Almedalen. Jag nosade upp samma tankegångar hos @LisaGemmel på Twitter, och utmanade henne att slå mina kollegor. Det hela ledde till en tävling där jag, som enväldig domare, ska utse vem som helt enkelt lyckas med att vara snyggast på Almedalen.

Egentligen tycker jag inte att det är viktigt hur man ser ut, utan jag tror på att göra en ganska torr och grå festival som Almedalsveckan att bli lite mer färgglad. Plus att jag helt enkelt vill ha lite roliga saker i mitt Twitter-flöde under första semesterveckan!

Lisa Gemmel påminner också i ett blogginlägg om hur det faktiskt har betydelse hur man klär sig på anställningsintervjuer, vilket med andra ord blir något av en facklig fråga.

Tävla såhär:
- Kom på en kreativ outfit, gärna i kombination med din organisations-/företags t-shirt.
- Fota dig själv och lägg ut på Twitter med taggen #snyggastvinner.
- Jag kollar den här taggen och alla bilder och utser efter Almedalsveckan vinnaren av #snyggastvinner.
- Vinnaren får ett ex. av antologin F-ordet - Mot en ny feminism som jag medverkar i (texten handlar om hur man kan använda feminina uttryck som politik - passande i ämnet med andra ord)!

Festivalförfrågan

2010-03-25T11:30:00.000-07:00

Träffade min producent igår. Hon berättade att LGTB-festivaler runt om i världen hört av sig om THIS FEMME FUCKS BACK!, bland annat en i Zürich. Kul! Vill verkligen bli klar med filmen snart. Ansökningarna har gått till SVT Norr och SFIs kortfilmskonsulent. Vi behöver bara pengar till efterproduktion eftersom nästan allt är filmat.

Maria Sveland

2010-03-23T14:44:00.000-07:00

Eftersom jag vikarierar som förändringsledare på mitt jobb inom jämställdhetsprojektet så har jag fått äran att ta emot författaren och journalisten Maria Sveland på fredag. Hon ska prata med oss om jämställdhet med koppling till hennes lysande bok Bitterfittan (det roliga är att de flesta kvinnor tycker att den är jättebra, medan en del män har reagerat med att de inte kan "relatera" till den - undrar varför..).

Återkommer med något om det senare.

Webbdagarna

2010-03-23T13:54:00.000-07:00

Jag försöker ivrigt få mina kollegor på kommunikationsenheten att inse att iPhone och dylika smartphones är framtiden (har väl lyckats få med mig en till två än så länge, ten more to go!), men som med allt annat gäller det att göra det smart. Jag är allergisk mot webbkampanjer som inte ger besökaren någon nytta, eller som bara handlar om att skrika ut ett budskap. Men hur lyckas jag övertyga att lämna dessa tröga traditioner? För det mest pinsamma vore ju om vi började ta fram en iPhone-app med den sortens föråldrade kommunikation.

Idag på webbdagarna fick jag ändå se några lyckade exempel. SF Bio:s iPhone är en solklar nytta för oss filmälskare, och Hemnets iPhone-app skulle jag lätt använda om jag sökte bostad.

Inte för att jag nu har en iPhone. För på jobbet får jag nöja mig med sugiga HTC Touch Cruise, och privat inväntar jag antingen en attittydförändring på jobbet eller att nya iPhone kommer ut till sommaren. Känner dock att jag inte kan missa en enda minut av denna utveckling, så kanske orkar jag inte vänta så mycket längre.

Som killen från Apegroup sa; mobilapplikationer är som Internet var på slutet av 90-talet; början på något helt nytt! Vem vill inte vara med om det?

Amningsdebatten

2010-03-07T14:01:00.000-08:00

Har förresten helt slukats av den här amningsdebatten, där det verkar som att galna barnmorskor driver sin egen devis om amning (något som Linna Johansson och Frida i VSASS-bloggen beskrivit så bra). Men så visade Rapport ett inslag om att Sverige skrivit på en politisk deklaration där amning ska utges vara det bästa alternativet, trots att ingen forskning kan styrka det. Galet!

Åtminstone är det galet att vi kvinnor inte får veta att det egentligen bara är politik, utan i stället blir helt livrädda för dessa barnmorskor som går bärsärk.

Festivalinbjudan

2010-03-07T13:52:00.000-08:00

Jag blev inbjuden att medverka på en HBT-festival i Göteborg i maj (på Kulturhuset Blå Stället), för att prata om min film om femme. Dessvärre krockade det med att jag har mina föräldrar på besök här, men jag tipsade dem om Sofie Wahlström i alla fall - hon brukar ju föreläsa om femme (ett tips till er andra också). Samt förstås Ulrika Dahl!

Drömmen om ett arbetsrum

2010-02-10T10:20:00.000-08:00

Om jag drömmer om ett arbetsrum så tänker jag mig att det ska se ut såhär:

Väggdekaler från Bytelove.

Handboken för webbredaktörer

2010-02-07T13:14:00.000-08:00

Ett måste att läsa för alla webbredaktörer är Webbredaktörens handbok av Fredrik Wackå. Den är lättläst och helt lysande i sina analyser och råd om hur man som webbredaktör ska jobba. Den är faktiskt helt briljant på det området.

I en del fall fick jag ytterligare stöd för mina teser, i en del fall blev jag lite förvånad.

Den innehåller det mesta man behöver veta om webbplatser, och även om jag hade önskat mig att kapitlet om sociala medier hade varit något mer omfattande, så var boken ändå utförligt skriven. Det där med sociala medier ändras ju ändå hela tiden, och kunskaperna kan hämtas från andra ställen.

Wave?

2009-12-31T03:47:00.000-08:00

Kommer Google Wave bli det stora under 2010? Jag är skeptisk. Jag fattar inte riktigt poängen med det, och dessutom är det segt som sjutton fastän jag ännu inte ens börjat surfa på vågorna.

Jag tror att Twitter kommer att växa sig ännu större. Det är enkelt och bygger på att folk vill chatta med folk de inte känner.

Vad jag hoppas på för 2010:

Många spelkvällar med vänner (jag älskar sällskapsspel!).
Kärlek som håller i sig länge.
Att bli klar med min dokumentärfilm.
Att jag får riktigt bra sommarplaner.

Tv-spelsnerven vaknar till liv

2009-11-20T14:15:00.000-08:00

Jag trodde inte att jag skulle lockas tillbaka till tv-spelandets förlovade land. Fastän jag varit lite sugen på Wii, så har det inte funnits det där starka incitamentet att köpa grunkan. Men nu. Nu har Nintendo äntligen förstått vad det krävs för att få oss 80-talister tillbaka på banan;

Ett 2D-spel likt Super Mario Bros 3 som kunde få mig att sitta dag som natt framför tv:n.

Det vill säga; New Super Mario Bros. Wii

Bara musiken är så fantastisk att jag går igång direkt och lyssnar på repeat. Kanske kan det här ersätta all kärlekslängtan till och med. Det ser ljust ut framöver.

Facebook och Twitter vs mIRC (2009 vs 1999)

2009-11-12T09:35:00.000-08:00

Minns ni när man satt och chattade med programmet mIRC? För sådär tio år sen. Det var så jag upptäckte storheten med Internet. Visst hade jag säkert någon Hotmail-adress först och hängde på Passagen-chatten, men det var när jag introducerades av grabbarna i dataklubben på högstadieskolan som jag blev riktigt såld. Jag gick då med i dataklubben, och fick som enda tjejen sitta på kvällarna i datasalen med särskilt passérkort.

Och jag chattade och chattade. Först på kvällarna i skolan, sen hemma på mammas dator med modem. Mitt första nick var Indiegirl, och det visade sig snart att min bästa kompis också börjat chatta med namnet Indietjej utan att veta att jag hette Indiegirl. Inte för att någon oss var särskilt indie alls, men vi ville väldigt gärna vara det. Och hitta varsin popkille som kunde förälska sig i oss.

Jag hängde i kanalen #sweden och i #kiruna - förmodligen den största staden på IRC luskade jag ut. Och där körde vi fajter med OP:arna som började kicka ut oss från kanalen, jag träffade min första pojkvän där på kanalen. Och min andra pojkvän visade sig vara en av OP:arna på #kiruna, så då satte han en bot som auto-OP:ade mig!

Är det någon som använder sig av mIRC längre? Säkert någon, men vilka?

För vi vanliga dödliga har ju gått över till Facebook, Twitter, och innan dess var vi på Helgon, Skunk och bilddagboken. För att inte nämna Lunarstorm.. (nä, jag vill inte ens länka dit, för det finns faktiskt kvar).

Men det finns en del saker som har gått förlorade sen vi övergav IRC. Och det är att nuförtiden följer vi bara våra vänner på Facebook, och några utvalda människor på Twitter. Vi får ingen överblick över alla. För även om flödena i Facebook och Twitter påminner om IRC-flödet, särskilt nu när mycket sker i så gott som realtid, så är det just bara utvalda människor vi upptäcker och ingen annan.

IRC gav ju möjligheten att se alla som var inne på samma kanal som en själv, och det fanns ingen chans att rensa bort någon. Och kanske är det just det som är 2000-talets anda? Vi vill inte träffa alla, vi vill exkludera en del och vara inkluderande mot enbart utvalda. Vi vill inte vara i en stor massa, i något sorts kollektiv. Vi vill välja vilka vi ska följa och välja vilka vi ska "unfollow".

Eller vi och vi. Jag saknar rätt mycket de där överraskningsmomenten som hände i IRC, när det plingade till och någon helt ny människa skrev till mig och sa

"Hej Maria! Du känner min bror."

Twitter <3

2009-11-08T13:22:00.000-08:00

Okej, jag kan erkänna. Jag har förälskat mig i twittrandet. Och för den som kan tänkas vilja hitta mig där heter jag @nollgradig

Jag förstod inte riktigt det där med att man kunde få kontakt med andra människor där, folk man inte känner, och det är ju underbart! Känner mig som 14 igen, när jag spenderade mestadelen av min tid på mIRC i #kiruna och #sverige, om ni minns?

This femme needs some exercise

2009-10-31T04:23:00.000-07:00

Jag och min producent försöker förgäves boka in möten, men mitt liv är helt chokat just nu, och så verkar också hennes vara. Jag är inte helt förtjust i att ha det så. Samtidigt som det nog är rätt bra att inte ha oceaner av tid framför sig också, på ett sätt.

Men jag vill gärna komma igång med tränandet. Har hittat några roliga pass på min idrottshall; Afro power dance till exempel. Det kan nog passa mig. Sist jag testade det hade jag visserligen ont i ryggen i fyra dagar efteråt, men sånt där brukar ju ge med sig efter ett tag. Nu när jag inte rusar omkring så mycket med en filmutrustning måste jag få min kondition på annat sätt..

SVT Norr ska för övrigt titta på mitt filmprojekt denna vecka, och besluta om vi får några pengar till redigering och slutproduktion. Det innebär förstås också att den kommer att visas på SVT isåfall.

I <3 geek girls

2009-10-24T08:46:00.000-07:00

Nu är det Geek Girl Meetup, och jag kan rekommendera den specialdesignade Twitter-feeden som min nyfunna kamrat Maria Söderberg kodat upp (annars kan du även kolla upp hashtagen #ggm09). Jag har den senaste veckan funderat mycket på Twitter och gett mig - det går inte längre att ignorera det, när det är fler sökningar på Twitter än på Google(!).

Inte minst gäller det organisationer och företag där principen är; om du inte pratar om dig, så gör någon annan det.

Tyvärr har jag märkt att det inte gäller oss vanliga, dödliga privatpersoner. Det är fan ingen som pratar om mig där ute, bara jag..

F-ordet som pocket

2009-10-14T13:42:00.000-07:00

Jag måste även tipsa om att F-ordet har kommit ut som pocket i en extended version. Om du vill ha ett exemplar, tveka inte att höra av dig till mig så fixar jag det!

Besked om pengar

2009-10-14T13:41:00.001-07:00

I slutet av oktober ska SVT Norr prata om huruvida de har plats för mitt filmprojekt eller inte. De gillade idén, men hade funderingar kring längden på filmen. Vi får hoppas att de vill göra ett undantag för THIS FEMME FUCKS BACK! för då kan vi sätta igång med redigeringen. Tänk så länge jag har väntat på det beskedet!

Nörd-träff

2009-09-06T12:27:00.000-07:00

Har anmält mig till Geek girl meetup! Känns naturligt för mig som webbredaktör.

Det ska bli hur kul som helst, särskilt då jag missade fjolårets mötesplats för webb-brudar! Ojoj! Roligt är att de arrangerar med hjälp av en wiki.

Jag vet inte riktigt vad jag har att förvänta mig, men jag tänker att jag säkert möter en massa intressanta människor i alla fall.

Ännu en femme-aktivist!

2009-07-04T03:00:00.000-07:00

Jag fick mail av en "ny" femme-aktivist som jag inte hört talas om tidigare, förmodligen för att hon varit i exil från Sverige ett tag; Alva. Hon har bland annat skrivit en artikel i Kom ut om hur femmes förtrycks i HBT-världen. Det slog mig att min upplevelse inte stämmer riktigt överens med hennes längre, eftersom jag tycker att femmes har blivit så välkomnade och även hyllade i HBT-världen de senaste åren. Men så slog det mig också att det nog bara gäller i de svenska storstäderna.

Alva vill organisera sig med andra femmes, och det tänkte jag att det kan jag säkert hjälpa henne med. Och kanske kan hon hjälpa mig med min film!

Fler allianser! Jag tror på styrkan i att vara många.

Objektivfestivalen 2009

2009-05-31T08:39:00.000-07:00

Jag har blivit tillfrågad om jag vill medverka i Objektivfestivalen 2009 och visst vill jag det, om de kan tänkas att damma av min gamla rackare till film K.A.P.A. som skulle passa där. För i övrigt har jag just nu inte så mycket att komma med i filmväg.

Snart kommer F-ordet ut i pocket och som extended version, med en diskussion om vad som hände efter att boken kommit ut. Vilka debatter blev eldiga och vad har hänt på den feministiska fronten? Jag kommer att få ett antal exemplar som jag gärna säljer när det beger sig!

Idag på promenad vid södra Mälarstranden hittade jag den här bänken. Queer aktivism gör mig alltid så glad!

Jag visade klipp från min kommande film

2009-05-30T13:25:00.000-07:00

och inför det blev jag intervjuad av QX.

Fina ord om min text i Expressen

2009-05-30T13:23:00.000-07:00

I F-ordet har Petra Östergren lyckats trumma ihop ett gäng – ett kombinerat fitt- och pittstim – där de flesta har om inte något helt och hållet nytt så i alla fall eget att säga. Och ibland sägs det dessutom av (för mig) nya röster: det är till exempel inte allas vår femme-mamma Ulrika Dahl som skriver om femme-inism och -aktivism utan den unga filmaren Maria Niemi. Hon gör det i en smart text om strävan att förvandla den lågt värderade femininiteten och/eller slampigheten till något frigörande och politiskt, och kopplar den överraskande till sin egen mammas medvetna ”dum blondin”-stil hemma i macho-Kiruna.

Det skriver Nina Lekander i Expressen om mitt bidrag i F-ordet!

Om mig:

2009-05-30T10:29:00.000-07:00

Född 1982. Uppvuxen i Kiruna i en dansant postfamilj. Bott tre år i Göteborg, numera bosatt i Stockholm sen 2006.

Arbetar som webbredaktör/kommunikatör. Ibland medverkar jag i någon antologi, håller föredrag eller deltar i panelsamtal.

Har en examen inom TV-regi vid Institutet för Högre TV-utbildning (IHTV).

Tidigare skolinformatör om homo-, bisexualitet och trans, RFSL. Arbetat som reporter för Norrländska Socialdemokraten i flera år inom nyheter, sport, nöje, kultur.

Har ett antal akademiska poäng inom medie- och kommunikationsvetenskap, genushistoria/-vetenskap, sociologi, Europakunskap och sexologi. Är diplomerad feminist vid Kvinnofolkhögskolan.

Som ung har jag knegat som brevbärare och handläggare på Radiotjänst.

Jag har en stor förkärlek till Internet och allt vad det innebär. Ända sen jag fick ett modem hem när jag var sådär 14 år har jag varit helt fast.

Samhällsfrågor står mig särskilt nära. Inte minst jämställdhet, sexualpolitik, arbetsmarknads- och bostadspolitik.

Och så gillar jag att dansa lindy hop!